Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Slaget vid Mukden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
rifvit en afdelning, men bakom uppenbarade sig
alltjämt nya kolonner.
— De strömmar fram oräkneliga som gräshoppor,
— berättade förbipasserande kosacker, fulla af häpnad
och skräck. — Vi lägger ner tusental af dem, men
det kommer beständigt fler, de är som rasande.
Klockan två på natten kom ett telegram från
kårstaben — båda sjukhusen skulle ofördröjligen bege
sig till byn Hunhepu, sju verst i nordväst härifrån.
Om en kvart kom ett nytt telegram: kårchefen tillät
oss stanna på platsen öfver natten och bryta upp på
morgonen.
— Han erinrade sig väl, att Novitskajas nattsömn
inte fick störas, — förmodade vi.
På morgonen begåfvo vi oss af. Privatläkarna
togo skrattande farväl af oss.
— Och ni stannar kvar? — frågade vi med
blygsel och afund.
— Ja visst. Alltid hinner vi ta oss härifrån. Det
är inte kinkigt.
Det var en lugn, solig morgon. Vår träng
rullade långsamt framåt och dref upp skyar af damm.
Vi redo. Bakom, framför och till vänster om oss
dundrade kanonerna. Bland dem som till häst åtföljde
trängen märktes en ny gestalt. Det var löjtnant
Schestov. Hans hand var nu alldeles återställd, och i går
hade han utskrifvits från sjukhuset. Men löjtnanten
»visste inte hvar staben nu befann sig» och följde
med oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
