- Project Runeberg -  Ivan Iljitj' död /
72

(1929) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ingenting märkvärdigt alls. Till och med friska brukar
ofta...

Han slog upp ögonen på vid gavel.

— Vad? Begå nattvarden? Vad skall det tjäna till?
Behövs inte. Men för resten ...

Hon brast i gråt.

— Ja, eller hur? Jag skall tillkalla vår präst, han är
så sympatisk.

— Nå, gör det då, sade han.

Då prästen kom och biktade honom mjuknade han,
kände som en lindring i sina tvivel och därför också i
lidandena, och för en minut kom hoppet tillbaka. Han
började åter tänka på blindtarmen och möjligheten att
böta den. Han tog nattvarden med tårar i ögonen.

När man efter nattvarden bäddat ner honom kände
han det för en minut riktigt skönt och åter vaknade
hoppet att få leva. Han började fundera över en
operation som föreslagits honom. »Jag vill leva», sade
han sig. Hustrun kom in för att hälsa. Hon yttrade de
vedertagna orden och lade till:

— Inte sant att du känner dig bättre?

Utan att se på henne svarade han: — Ja.

Hennes dräkt, hennes figur, uttrycket i hennes
ansikte, rösten — allt sade honom endast ett: »Det är
fel — allt vad du. levat och lever på är lögn, ett
bedrägeri som skymmer bort livet och döden för dig.» Och
så snart han tänkte detta steg hatkänslan inom honom,
och samtidigt med hatet kommo de fysiska kvalen och
med kvalen medvetandet om den oundvikliga,
förestående undergången. Men något nytt kom till; något
började borra och rista och kväva andedräkten.

Hans ansiktsuttryck då han sade: »Ja» var
ohyggligt. När han uttalat detta »ja» med ögonen riktade
rätt emot henne, vältrade han sig framstupa med en
hast som var förvånande i betraktan av hans kraftlöshet,
och skrek: — Qå, gå, låt mig vara!

72

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 19:54:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/iljitj/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free