Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Missionen i Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•3°
FÖRSTA KAPITLET.
tidigt skilt sig från de öfriga och nu, såsom bekant, intagit
boningsplatser i det mellersta Europa. Dessa folk hafva
ursprungligen varit jägarstammar eller möjligen renskötande nomader. I
närvarande tid däremot har större delen af dem antingen
fullständigt öfvergått eller står i begrepp att öfvergå till en bofast
befolkning, närande sig af åkerbruk och boskapsskötsel.
Den västliga gren af nämnda folkfamilj, till hvilken lappar
och finnar höra, visar i språkligt hänseende stor
öfverensstämmelse. Lapparne hafva antagligen kommit till den skandinaviska
halfön redan under stenåldern. Vittnesbörd af gamla klassiska
författare gifva vid handen, att lapparne i äldsta tider ströfvat
omkring norr om polcirkeln, och att de först i en senare tid börjat
att flytta mot söder. Ar 1138 berättas det, att lappar varit
bosatta i Ofoten under vintern, och omkring 1170, att lappar deltagit
i vårfisket vid Finnmarkens kuster. Under 1400-talet synas lapparne
hafva dragit sig något åt söder. Dock kan detta folks sydgräns på
den tiden sättas vid nordligaste delen af Jämtland. Under
1500-talet företogs ytterligare en utflyttning af åtskilliga lappar mot
söder. Men hufvudstammen synes dock hafva förblifvit i norden.
Häraf synes, att långt ifrån att lapparne förr haft sina bostäder
längre söderut och blifvit af skandinaverna trängda mot norr, deras
utbredning tvärt om till en del gått i alldeles motsatt riktning.
Det lapska språket hörer till den finska språkstammen, och
efter lärda språkforskares påstående skall det norsk-lapska språket
vara det ursprungliga af alla finska språkdialekter. Missionär
Stockfleth säger, att intet språk är mera passande att mottaga
och tillägna sig den heliga skrifts ord än lapska språket. I språket
lefver och rörer sig en ande, som på ett förundransvärdt sätt
tilltalar hvar och en, som har ett öra för den ande, som gifver sig
tillkänna i folkens språk. Det är en ande af höghet, af känsla,
värdighet och allvar, som möter oss i det lapska språket. En
religiös och tillika poetisk ton går igenom hela detta språk, som
ofta och gärna lämnar det jordiska för att höja sig upp till
himmelens och jordens, till människornas och språkens allsmäktige
skapare och Gud. Barnets barnslighet, mannens djupare allvar,
österlandets bildspråk finnas här förenade såväl i språket som hos
folket. Har man kallat det hebreiska språket trons språk, så kan
med icke mindre skäl lapparnes språk äfven bära samma namn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
