Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Missionen i Lappland - II. Den norska lappmissionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•3°
FÖRSTA KAPITLET.
Men då Fredrik den fjärde blef uppmärksam härpå, så förbjöd
han honom att resa och utnämnde honom först till kunglig
bibliotekarie, och 3 år därefter eller 171 o kallade han honom till
sockenpräst i Vedö nära Trondhjem, hvartill hörde 7 kyrkor. Genom
denna befordran kom han i goda ekonomiska villkor, men han
fick där kämpa mot mycken annan nöd och många svårigheter.
Redan vid flyttningen dit träffades han af ett hårdt slag, i det
att det skepp, som skulle föra hans hustru och 2 styfdöttrar
jämte hans bohag till Vedön, strandade på norska kusten, därvid
hans äldsta dotter fann sin graf i vågorna, hvarförutom all hans
egendom, och däribland hans rika boksamling, blef hafvets rof.
Denne gudfruktige och nitälskande man var det, som Herren
ville begagna för att bringa nytt lif i den lapska missionen. Den
10 december 1714 instiftades missionskollegiet i Köpenhamn,
hvilket skulle förestå den ostindiska missionen och därjämte hafva
sin uppmärksamhet riktad på den lapska. Några dagar efter
kollegiets stiftande infordrade man prostarne Nidters och Paus’
råd beträffande missionens bedrifvande, och dessa uttalade sina
tankar härom i en skrift, som utkom året därefter. Denna skrift
kringsändes till biskopar och präster, emedan man ville inhämta
deras utlåtanden. En massa förslag inströmmade nu till kollegiet»
af hvilka de flesta voro mycket omogna. Det grundligaste och bästa
förslag insändes af »Sjustjärnan» — så kallades nämligen 7 präster i
trakten af Vedö, hvilka med von Westen i spetsen ville verka för
kristlig tro och kristligt lif. Dessa vände sig den 17 april 1714
till konungen och framställde för honom kyrkans nöd. De skrefvo
till honom sålunda:
»Den ytterligaste nöd och trångmål i Kristi församling
tvingar oss att tala, och ers majestäts stora nit för Guds ära
tillförsäkrar oss att blifva nådigt hörda. Lefvande Guds Son vill
genom oss inför sin smorde klaga öfver sin dyrt köpta bruds
jämmerliga elände. Vi vilja ej trötta ers majestät med
vidlyftighet, utan allerunderdånigst frambära vår klagan med få ord.
Allernådigste konung! Sions vägar i edert rike Norge ligga helt
och hållet öde. Kyrkotukt finnes ej mer i landet; bindenyckeln
är alldeles begrafven, lösenyckeln alldeles missbrukad, predikandet
tyvärr mestadels utan frukt, biktstolen mer till befordrande af
mörkrets rike än till syndens hämmande. Horeri har så tagit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
