Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Syd-Afrika - IV. Kaffermissionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I 8
SJETTE KAPITLET.
1872, och hans son, den tyranniske Cetewayo, blef konung, biet
förhållandet annorlunda. Den nye konungen var ränkfull och
trolös. Ar 1876 dödades för första gången en kristen på en
af Hermannsburgsmissionssällskapets stationer, och kort därefter
följde ett annat mord vid den norska stationen Eshove. Det var
en gammal man, vid namn Umukamuzela, som i flere år hade
gått i skolan och just var färdig att blifva döpt. Han hade
flere gånger begärt af sin lärare, att denne skulle anmäla för
konungen, att han ville döpas, men denne hade svarat honom, att
det blott skulle föranleda hans dödande, alldenstund han var en
af konungens gamla soldater. Då han emellertid beständigt
låg öfver sin lärare med samma bön, beslöt denne att begära
konungens tillåtelse till dopet, i synnerhet som det icke kunde
eller borde ske i hemlighet. Dessutom fröjdade Umukamuzela sig
vid tanken på att genom sin död få blifva ett vittne om sin
Herre. Missionären bad därför vid ett besök hos konungen om
tillåtelse att få döpa Umukamuzela. Konungen svarade icke
direkt därpå, utan vände samtalet på möjligheten af, att en så
gammal man skulle börja lära sig läsa o. s. v. Efter ett par
dagar kommo två soldater från konungen för att döda
Umukamuzela. Då de sagt honom sitt ärende, frågade han, hvad
ondt han hade gjort. Och då han hade fått veta, att det var
endast och allenast, emedan han ville »penduka ikolwa», d. v. s.
blifva en troende, så gladde han sig högeligen. Sedan han
knäfallit och anförtrott sin själ i Guds hand, ställde han sig framför
soldaterna och bad dem skjuta. Soldaterna, som plägade möta
motstånd af dem de skulle döda, blefvo så slagne af denna
frimodighet, att de tvekade att fullgöra sitt uppdrag. På mannens
upprepade uppmaning lade den ene slutligen an, men tog ned
bössan igen utan att trycka af. Detta upprepade han flere gånger
och kastade slutligen bössan från sig. Den andre siktade och
tryckte af — men bössan klickade. Äfven han kastade då
geväret på marken. Dä det emellertid gällde deras egna lif, om
de kommo tillbaka med oförrättadt ärende, öfvertalade de en
pojke, som befann sig i närheten, att fullborda gärningen. Med
en bön på läpparne för sina fiender gick den gamle suluern
in i den eviga hvilan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
