Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Syd-Afrika - IV. Kaffermissionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAFFERMISSIONEN. 277
icke ens kunde se min hand framför mig? Det var stunder af
outsäglig ångest, en natt så mörk och så lång; äfven min själ
omtöcknades af mörker, så att jag icke kunde bedja och ropa
till Herren. Men Herren halp mig dock. Fängelset var fullt af
kvinnor och barn, som dit tagit sin tillflykt, och vi voro ett
dussin män, som utanför patrullerade med bössor, hvarje ögonblick
väntande anfall af en skara suluer på några tusen man. Om de
kommo, hvad skulle det blifva af de mina? Ännu i denna stund
kännes det, som ville mitt hjärta stanna, då jag tänker tillbaka
på de förfärliga timmarne. Men Gud vare lof, att de äro förbi,
och att han fört oss lyckligen ur detta stora elände. — Påföljande
dag skulle jag sadla min häst, men denna var borta. Ännu några
timmar måste jag öfva mig i tålamod, och först fram på
förmiddagen fann jag hästen åter. Nu kunde jag alltså begifva mig
åstad för att finna de mina eller deras stympade lik. Men i sin
barmhärtighet hade Herren skonat dem. De hade dock ej lidit
mindre än jag. Min hustru visste, att jag var kvar på
Oskarsberg, då det anfölls af suluerna, och en samvetslös svart hade
för henne berättat, att han sett mig stupa i striden. Återseendets
glädje hade därför bort vara stor. Men den utståndna
själsspänningen hade varit så stark, att vi blifvit slöa och likgiltiga och
kunde icke rätt fatta, hvad som öfvergått oss. Faran var ännu
icke öfverstånden, men nu kunde vi få dö tillsammans. Vi hade
ännu fyra dygns resa, innan vi kunde uppnå en plats, som var
något så när befästad mot de svarte, och dessa svärmade öfver
allt i lösa hopar, brännande och förstörande. Och tre små barn
hade vi i vagnen, det yngsta blott sex veckor gammalt. Men
Herren ledde och bevarade oss, så att vi kommo undan suluernas
händer.»
Under vistelsen i hemlandet reste Witt omkring för att
genom missionsföredrag väcka något allmännare deltagande för
Svenska kyrkans mission. Dessutom fortsatte han att undervisa
Umkwelantaba i kristendomens sanningar. Söndagen den 7
december 1879 blef denne döpt i Helsingborgs kyrka, hvarvid han
erhöll namnet Josef. Därefter tillbragte han på missionens
bekostnad 5 år vid Ev. Fosterlandsstiftelsens missionsinstitut vid
Johannelund för att erhålla nödig undervisning. Under denna
sin studietid erhöll han så fördelaktiga vitsord af sina lärare, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
