Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Arabien, Syrien och Mindre Asien - II. Syrien och Palestina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYRIEN OCH PALESTINA.
46 r
besörjt, att en kristen lärare skulle få tala vid hennes från Gud
bortkomne son, men den senare förstått ställa så, att läraren
icke kunde utföra sitt ärende, märkte han, huru denne grät öfver
honom. Detta grep honom, och från den stunden var han
rubbad i sin säkerhet. Men desto mer fortfor han att hängifna sig
ät kortspel och andra syndiga förströelser, på det han därigenom
skulle döfva sin samvetsoro. Han lyckades dock icke förjaga
densamma. Den 20 oktober 1818 var han i kyrkan på
förmiddagen, men sof under hela predikan. På eftermiddagen var han
på ett dansgille, och med några kamrater hade han uppgjort, att
de skulle spela kort hela natten. Men då han var på vägen till
den utsatta mötesplatsen, genomträngde honom helt plötsligt
förnimmelsen af Guds närvaro. Han blef förskräckt och måste
vända om och gå hem för att läsa i bibeln. En outsäglig
ångest bemäktigade sig honom. Han kände sig fördömd för
sina synder. Omkring kl. 3 på morgonen den 21 oktober
öfverlämnade han sig utan förbehåll i Guds händer och sade: »Herre,
jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig. Måste jag
dock gå förlorad, så vill jag gå förlorad här på mina knän inför
ditt ansikte.» Då gick ljus upp för honom, och han fick visshet
om sin frälsning genom Jesus Kristus.
På morgonen var han ur stånd att stiga upp ur sängen.
Men modern såg, att något händt honom, och på hennes begäran
omtalade han för henne allt. Hon visade ingen förvåning
däröfver i sonens närvaro, men hon gick till fadern och sade honom
allt, tilläggande: »Vi äro själfva inga kristna.» Och nu kommo
båda föräldrarne i djup andlig nöd, som efter några månader
slutade därmed, att äfven de kommo till erfarenhet af
syndaförlåtelsens nåd.
Samuel Gobat kände nu snart en kraftig kallelse till att få
blifva missionär. Men han var redan 20 år gammal och hade
föga skolbildning. Det syntes således ganska mörkt. Han
anförtrodde dock saken i Guds händer och blef sedan lugn, viss om
att Gud skulle efter sin vilja ställa med denna sak.
Helt oväntadt tillfrågades han af en troende kvinna, om han
icke ville blifva missionär. Han svarade: »Så snart Herren kallar
mig därtill, är jag färdig.» Hon sade intet mer, utan skref till
Basel, där missionskommittén beslöt kalla Gobat att såsom elev in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
