Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 INDIANER OCH HVITA
ettriga smådjäflar, som komma en att strunta i alla dessa
underliga små kaktéer och ormbunkar, som bitit sig fast på
de murknande trädstammarna och i lianernas krumsprång
och knutar, som göra en likgiltig för urskogens
hemlighetsfulla skönhet.
Där i gläntan ha chacobo byggt sig riktigt fint och
hemtrefligt.
Stor blir indianernas förvåning öfver de hvita männens
besök. De känna likväl igen Vargas och taga ganska väl emot
oss. De visa oss till sitt församlingshus eller rättare suplokal.
Vi göra oss bekvämt i värdarnas hängmattor. Girigt sneglar
jag på alla de granna prydnader, i hvilka chacobomännen
stoltsera och på dem, som äro upphängda kring hyddans väggar.
Jag har aldrig varit hos indianer, som ha det så fint.
Efter en stund tar Vargas ett par chacoboindianer
med sig för att hämta Moberg och bytesvarorna, om hvilka
Vargas, som kan något af deras språk, redan berättat. Själf
förstår jag också en del ord af chacobospråket. Detta är
nämligen en panodialekt! och år 1904 har jag i Peru besökt
en stam, atsahuaca, som också hör till denna grupp. När
Vargas gick, smet äfven hans son, och jag är ensam med
mina nya vänner.
De söka få mig att förklara, hvarför vi kommit hit, hvad
vi egentligen vilja. Det har ej lyckats mig att i någon mån
förklara för mer än min chanévän Batirayu af alla indianer,
som jag känt, afsikten med mina resor. Här hos chacobo, där
jag blott förstår några glosor af språket, är det naturligtvis
omöjligt. De synas vara förargade öfver, att vi trängt in
i deras land, där de kanske med rätta tycka, att vi ej ha
något att göra.
Troligen för att skrämma mig skjuter en af männen en
pil, som borrar sig ned i marken bredvid mig. Jag låtsas
skratta åt skämtet, min enda beväpning är en pennknif. Som
vanligt har jag varit för lat att bära karbin och revolvern
har jag glömt i ryggsäcken, som jag lämnat i de öfvergifna
hyddorna hos Moberg. Pennknifven skänker jag bort och
förvärfvar på så sätt en vän med mitt »vapen».
! Se tillägget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
