Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGUTREDJE KAPITLET.
Mojos slätter.
Vi ha lämnat guarayuindianerna. Vi ha ridit genom
den stora urskogen mellan Rio San Miguel och Rio Ivary och
äro nu på Mojos slätter. Rio Ivary flyter till Rio Mamoré,
hvilken flod vi redan lärt känna.
. Det är i maj månad i slutet af regntiden. Slätterna
äro öfversvämmade. Ibland måste mulåsnorna med möda
arbeta sig fram genom träsk rika på alligatorer och boaormar,
ibland är det så djupt, att vi måste fara i kanot, förande
mulåsnorna simmande efter oss.
Mojos är ett underligt land, ett motsatsernas land. Under
torrtiden är det svårt att på samma slätter få en droppe
vatten och ofta ser man vida omkring landet härjadt af eld.
Under regntiden besöka grannarna hvarandra i kanot, under
torrtiden ser man dessa kanoter midt på slätten, där det ej
finnes den minsta fuktighet och en med förhållandena obekant
kunde lätt fråga sig: Hvad i all världen skall folk göra med
kanoter här på torra land? Mojos är verkligen ett underligt
land, där simmar man med oxvagn och går med kanot på
land. I skogarna bo siriono, som här och där varit starkt
förföljda af de hvita. På pampaslefva mest hvita, som ägna sig åt
boskapsskötsel. Man har äfven här gått hårdt på boskapen. All
hästafvel är omöjlig på grund af en svår sjukdom >el peste
de caderas>, som på kort tid dödar de flesta hästar och
mulåsnor, som föras in.
Någon själfständig indiansk befolkning finner man ej på
dessa pampas. De gamla mojoindianernas ättlingar hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
