Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 INDIANER OCUH HVITA
invecklad, så säkert målad, att vi väl knappast ha något
liknande hos några nu lefvande indianer i Sydamerika. Formen
på lerkärlen och åtskilligt annat visar, att den halfkultur, af
hvilken vi här finna rester, ej influerats från Incakulturen på
Anderna, utan från Norra Sydamerika och Centralamerika.
Mojo- och baureindianerna här äro arowaker och tillhöra
sålunda en stamgrupp, som har en vidsträckt utbredning
alltifrån Antillerna till Norra Argentina.!
Som nämndt grundade jesuiterna under 16- och
1700talet i mojo- och baureindianernas land mäktiga missioner.
Tack vare jesuiterna känna vi ganska väl förhållandena i detta
land, innan de hvita hade civiliserat indianerna. Utomordentligt
intressant är särskildt José del Castillos? skildringar af dessa
indianer. De göra intryck af stor sanningskärlek och
utomordentlig förståelse. Vi känna af dem, att broder José
från Zaragoza var en verklig indianvän.
Han skildrar mojoindianernas samhälle med stor sympati.
Fäderna älskade sina barn och barnen lydde föräldrarna,
säger broder José. Nästan aldrig blef någon straffad, ty ingen
behöfde straffas. De lefde alltid glada och nöjda. Sällan
eller aldrig hörde man något gräl. Krigen voro mycket
oblodiga. Man hade alltid mycket mat, ty åkrarna, särskildt
mandiocaplanteringarna, voro stora. Sina dyrbaraste
tillhörigheter läto de ligga framme, ty ingen stal. Först, när de hvita
kommo till Mojos, lärde de sig att akta sig för tjufvar. Deras
konstfärdighet var stor, deras lerkärl, deras pilar, deras hus,
deras fjäderprydnader väckte broder José’s beundran.
Det är naturligt att broder José måste fördöma flera af
dessa indianers seder och bruk, men han gör det på ett
förstående sätt.
Sålunda förklarar han deras bruk att begrafva dibarnet
lefvande med modern, om hon dött, på följande förståndiga vis:
3 ,Grymheten att begrafva de barn lefvande, som äro utan
mor, som gifver dem mjölk och som äro så små att, de utan
den skulle dö, har sin grund i det misstaget, att barnet ej vill
! Se Indianlif 1. c., sid. 145.
2 Castillo 1. c.
3 Castillo I. c., sid. 375.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
