- Project Runeberg -  Indianlif i El Gran Chaco (Syd-Amerika) /
50

(1910) [MARC] Author: Erland Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

74

ERLANI) NORDENSKIÖLD

Det är väl först under bristtiderna, som man äter alla
möjliga kryp. Mycket väl känna de alla smådjur. De ha alla
namn. När jag 1902 som zoolog besökte Chaco, så brukade
chorotiindianerna samla åt mig. Visade jag dem ena dagen
en insekt, som jag önskade flera exemplar af, så kunde jag
vara säker på, att de följande dag kommo med massor af
den. De kände igen hvarje litet djur liksom hvarje växt
och visste, hvar de skulle sökas.

Boskapsskötseln är äfven en näring, som är af
betydelse för dessa indianer. Choroti ha ganska mycket får
och getter samt ett fåtal hästar. Mycket rikare på boskap
än dessa äro ashluslay. I en af deras byar, höfdingen
To-nés bv, hvilken för tillfället hade c:a 400 innevånare,
räknade jag c:a 200 kor, c:a 200 hästar, mulåsnor och åsnor,
däraf mycket ston med föl samt öfver 500 får och getter.
Utom dessa husdjur finnas höns och kattor samt en otalig
massa hundar. I Tonés by fanns säkert ett par hundra
hundar. Dessa indianer döda icke hundvalparna, utan låta
dem fritt föröka sig. Alla dessa, ofta utsvultna hundar,
äro därför en verklig plåga i byarna. De behandlas dock
väl och bli ej slagna, fastän maten ej räcker till så många
munnar. En gång såg jag en chorotik vinna, som diade sitt
barn vid sitt ena bröst och en hundvalp vid det andra, När
en af hundarna dör, blir han liksom indianernas hästar
ordentligt begrafd och att gräfva ned en häst med träspade
är säkert ett styft arbete. De hvite i Bolivia kasta däremot
sina döda hundar och hästar på sopbacken för att låta
gamarna göra dem den sista tjänsten till tack för god vakt
och godt arbete.

Nästan säkert hör till djuruppsättningen i en
choroti-eller ashluslay by ett antal af skogens vilda djur. Dessa
äro allas favoriter. Man ser storkar, nutrias, vildsvin,
strutsar, räfvar m. m. I regel äro dessa hållna som sällskap,
kanske mest för barnen. Dessa finna såsom våra barn
en stor glädje i att binda strutsarna, vattna hästarna, mata
hönsen o. s. v.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 19:56:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/indianlif/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free