Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 IN D USTRITIDNINGEN NORDEN
91
Kolfattigt ferrokrom.
Ferrokrom med låg kolhalt har hittills
framställts på elektrometallurgisk väg. Dock torde det
enligt ett framställningssätt, utarbetat av Dr. H.
Blome, och patenterat i Sverige av Fried. Krupp
Aktiengesellschaft, (pat. nr 53748), vara möjligt att
rena ferrokrom i en vanlig konverter utan någon
värmetillförsel. Vi vilja angiva några
utföringsexem-pel på detta framställningssätt.
I masugn erhållen, kolrik ferrokrom med
ungefär 6 till 9 % kol ledes direkt från masugnen
genom en ränna in i en bredvid masugnen stående
konverter och blåses i denna en viss tid.
Blås-ningens längd avpassas efter den kolhalt, som inan
vill komma till, varvid blåsningen måste räcka så
mycket längre ju lägre kolhalten skall vara. Kolet
kan på detta sätt avlägsnas ur legeringen, så att
mindre än 1 % finns kvar. Efter slutad blåsning
avtappas ferrokromen i kokiller, i vilka man låter
den svalna. Möjligen förekommande kromhaltig
blåsningsslagg tillsättes på nytt i masugnen, så att
praktiskt taget ingen förlust av krom uppstår.
Ovan beskrivna sätt att utföra förfarandet
lämnar vid användning av en konverter med sur
infodring fullkomligt tillfredsställande resultat, så länge
det är fråga om framställning av ferrokrom med
jämförelsevis hög kiselhalt (4 à 5 % och däröver).
Vill man däremot framställa en ferrokrom av
jämförelsevis låg kiselhalt, så uppträder vid nyss
beskrivna sätt att utföra förfarandet den olägenheten,
att avsevärda förluster av krom inträda genom
oxidation och förslaggning. Dessa förluster kunna
hållas inom mycket låga gränser, om man går till
väga på följande sätt. Den i masugnen alstrade
kolrika råferrokromen överföres på samma sätt som
nyss beskrivits till en konverter med sur infodring och
blåses i denna, varvid kolhalten till följd av badets
höga temperatur minskas mycket hastigt. Samtidigt
försiggår även en minskning av kiselhalten. Så
länge kiselhalten ännu ligger över en viss gräns,
inträda icke några nämnvärda förluster av krom
genom oxidation och förslaggning. Men så snart
kiselhalten uppnått denna gräns, börjar en stark
oxidation av kromen. Vid samma tidpunkt boija
huvudsakligen av järnoxider bestående bruna ångor
utvecklas, varför tidpunkten gör sig märkbar genom
uppträdandet av dessa bruna ångor. Nu tillsättes
till badet en lagom mängd kalk eller andra basiska
ämnen. Denna tillsats har till verkan, att vid den
fortsatta blåsningen kiseln oxideras i långt högre
grad än kromen. På detta sätt erhåller man på
samma gång kol- och kiselfattig ferrokrom, utan att
härvid större förluster av krom inträda genom
oxidation och förslaggning. Det är icke nödvändigt,
att tillsatsen av basiska ämnen sker just i det
ögonblick, då de bruna ångorna visa sig, utan den kan
även ske tidigare eller senare. I det förra fallet
erhåller man, då tillsatsen befordrar kiselns oxidation
men däremot försenar kolets oxidation, en på samma
gång kol- och kiselfattig ferrokrom av mycket låg
kiselhalt och jämförelsevis hög kolhalt, och i det
senare fallet omvänt en på samma gång kol- och
kiselfattig ferrokrom av mycket låg kolhalt och
jämförelsevis hög kiselhalt. I bägge fallen är likväl
förlusten av krom genom oxidation och förslaggning
väsentligt mindre, än fallet skulle vara, om man
framställde en ferrokrom av samma sammansättning
utan att införa tillsatsen av basiska ämnen. Om
man arbetar utan tillsats, är det dessutom möjligt
att erhålla ett bestämt förhållande mellan halten av
kol och kisel endast för den händelse, att man
utgår från en råferrokrom av alldeles bestämd
sammansättning. Metoden medför sålunda ytterligare
den fördelen, att man oberoende av råferrokromens
sammansättning kan framställa en på samma gång
kol- och kiselfattig ferrokrom, i vilken förhållandet
mellan kol- och kiselhalten kan väljas godtyckligt
inom vida gränser.
Vid ett tredje utföringsexempel äro de vid det
andra utföringsexemplet använda basiska tillsatserna
ersatta med ett enklare medel, som har en
förmånligare verkan. Den i masugnen alstrade kolrika
råferrokromen av medelhög kiselhalt överföres först
på samma sätt som förut i en konverter med sur
infodring och blåses i denna, tills halten av kol och
kisel har uppnått den gräns, vid vilken kromens
oxidation skulle boija. Denna tidpunkt är utmärkt
genom början av en utomordentligt het gång. Nu
tillsättes vattenånga till blästern vid den fortsatta
blåsningen, varigenom den blåsningstid, som erfordras
för kolets fortsatta oxidation, väsentligt minskas och
en avsevärd sänkning av temperaturen hos det i
konvertern befintliga badet åstadkommes.
På detta sätt erhåller man på samma gång
kol-och kiselfattig ferrokrom under väsentligt minskade
oxidationsförluster. Därjämte undvikas de förluster
av krom, som eljest uppstå genom förgasning.
G. W.
Stockholms Elektricitetsverk som
kraftleverantör för stadens och ortens
industri.
Föredrag av ingenjör C. O. Rahm, hållet inför Stockholms
Allm. Teknikerförbund den 16 febr. 1923.
(Slut fr. nr 9.)
Komma vi så till den i en jämförande kalkyl
mycket viktiga posten bränslekostnader.
Då fråga är om en fabrik med diesel- eller
sug-gasverk, äro fabrikens bränslekostnader vanligen
lätta att få reda på. Värre är det i allmänhet, då
det gäller ångverk, ty ånga tages då vanligen ut
även för andra ändamål inom fabriken. Ett
särskiljande av de olika ångbehoven får då göras.
Svårast har det visat sig vara att vinna sådana
industrier som kraftavnämare, som i större eller
mindre utsträckning kunna använda det s. k.
spillvärmet, dvs värmekapaciteten hos avloppsångan.
Detta beror som bekant på det kända förhållandet,
att ångan, sedan den uträttat sitt arbete i
ångmaskinen eller ångturbinen, fortfarande besitter det
s. k. ångbildningsvärmet, vilket som bekant är
större delen av färskångans värmekapacitet. Vid
dylika anläggningar är det emellertid av vikt att
undersöka, i vilken utsträckning fabrikens kraft
-och värmebehov sammanfalla.
Vid en anläggning, varmed jag kommit i be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
