Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308
INDUSTRI T IDNINGEN NORDEN
Den tyska järnindustrins
återuppbyggande.
I en artikel i Der Wiederaufbau om den tyska
järnindustrin påpekas, att ingen av Tysklands
industrier lidit mera av kriget och dess följder än
denna, ehuru den kanske mer än någon annan
utnyttjades för krigsändamål. De förändringar, som
fredsslutets omgestaltningar medfört för Tysklands
järnindustri, voro givetvis mer eller mindre
genomgripande för olika grenar av industrin. Hårdast
drabbades tackjärnsproduktionen. Från de avskilda
områdena Lothringen, Saarområdet och
Oberschlesien kommo år 1913 44 % av Tysklands
tackjärnsproduktion. Den utgjorde i Tyskland med
Luxemburg under det sista fredsåret 19,3 milj. ton. Ännu
har Tyskland icke kommit upp till den kvantitet av
10,8 milj. ton, som före kriget föll på det område,
som ännu tillhör riket. Totalproduktionen av
tackjärn i det nuvarande Tyskland (utom Saar-området)
har trots den betydliga stegringen under 1922 icke
kommit upp till 9 milj. ton, alltså icke till hälften
av 1913 års produktion.
Minskningen i stålproduktionen är betydligt
mindre avsevärd liksom, och i ännu högre grad,
för valsverksprodukter. Produktionen har dock
ännu icke nått upp till fredstidens.
Redan genom dessa kvantitativa förändringar har
Tysklands järnindustri lidit stora förluster. Och
detta betyder ofantligt mycket för hela det tyska
näringslivet. Ty järnindustrin intog i det tyska
näringslivet en mycket framskjuten ställning, som
endast kan jämföras med denna industris ställning i
Förenta staterna. Genom det amerikanska
järnvägsnätet, som i fråga om skenornas sammanlagda
längd överträffar Europas, har järnindustrin i
Amerika överflygat alla andra industrier. En sådan för
vår tid så betecknande omvandling framträdde för
Europas vidkommande först i Tyskland, ehuru det
tyska behovet av skenor icke utgjorde en tredjedel
av Förenta staternas och det tyska fartygsbyggandet
motsvarade endast omkring en fjärdedel av
Englands. Samma omvandling har också förssiggått i
England under inflytande av detta lands
förgrundsställning på fartygsbyggandets område, ehuru senare
och i mindre grad, då textilindustrin där bevarat
sin under 1800-talet tillkämpade främsta plats.
Man torde emellertid utan överdrift kunna påstå,
att inget land f. n. har eller kanske aldrig haft en
industri, söm betytt så mycket för folkhushållningen
som järnindustrin för Tyskland.
Denna förgrundsställning kunde den tyska
järnindustrin intaga på grund därav att den var den
enda större industri, som var huvudsakligen grundad
på inhemska råämnen. Denna självständighet
halden numera förlorat. Av malmtillgångarna, som
före kriget ansågos enligt lägsta uppskattningar
utgöra 2 600 milj. ton eller 25,6 % av hela Europas,
återstår numera endast omkring en ijärdedel.
Tyskland stod före kriget i andra rummet efter Frankrike,
som innehade 34,9 % av tillgångarna, men i fråga
om årsproduktion kom Tyskland främst med 28,6
milj. ton mot Frankrikes 21,5 milj. Men ej ens då
var den tyska malmproduktionen tillräcklig for
järnindustrin. Under det att Frankrike tävlade med
Sverige och Spanien om första platsen bland
järn-exporterande länder, var Tyskland på samma gång
den största järnproducenten och den största
järnimportören i världen. Enligt 1913 års statistik skulle
Tysklands produktion på det område, som återstår
sedan man frånräknat de genom kriget förlorade
områdena, utgöra 7,3 milj. ton, alltså omkring en
fjärdedel av förkrigsproduktionen, men man har
ännu icke kommit upp till denna siffra. Tysklands
järnmalmsproduktion utgjorde 1920 och 1921 resp.
6,3 och 5,8 milj. ton. För 1922 finnas ännu icke
siffror tillgängliga, men de torde knappast vara högre.
År 1921 importerades 11 milj. ton, alltså ungefär
dubbelt så mycket som den egna produktionen. Det
har av olika orsaker blivit allt nödvändigare att
införa så högvärdig malm som möjligt, framför allt
emedan man måste spara på kol. På grund härav
har Sveriges andel i Tysklands järnmalmsimport
ökats avsevärt eller från omkring 32 år 1913 till
omkring 50 % år 1921.
Frankrikes järnmalmsproduktion har däremot
givetvis ökats i motsvarande grad. Den franska
andelen i Europas järnförekomster har från engelsk
sida beräknats till 53 %, från fransk till 57 %.
Enligt 1913 års statistik utgjorde produktionen i
samtliga nu av Frankrike behärskade områden 42,7
milj. ton eller omkring 40 % av Europas
totalproduktion. Även om Frankrike icke lyckats hålla sin
produktion uppe på denna nivå — 1921
producerades endast 14,1 milj. ton — kan dock detta land
numera betecknas som Europas största
järnmalmsproducent, som i hela världen endast överträffas av
Förenta staterna.
Man kan ännu icke helt bedöma den
genomgripande inverkan Tysklands viktigaste industri rönt
genom världskriget och hur förhållandena skola
komma att gestalta sig. Den tyska järnindustrin
arbetar fortfarande i stor utsträckning med surrogat.
Den har övergått från malm till skrot. Ty
världskriget är den största skrottillverkare, som någonsin
förekommit, och genom Tysklands avväpning har
detta skrotförråd ytterligare ökats.
Skrotförbrukningen utgjorde år 1920 i jämförelse med
tackjärnsförbrukningen vid smältverken 84,4 %’, vid
svets-verken 47,1 vid giuterierna 68,2 %’, och t. o. m.
vid masugnarna användes skrot i allt större
kvantiteter. Denna omfattande skrotförbrukning är
emellertid givetvis en tillfällig företeelse.
De förändrade förhållandena för den tyska
järnindustrin göra sig även, ehuru i mindre grad,
gällande i fråga om kolförsörjningen. Förlusten av
kolområdena i Lothringen, Oberschlesien och Saar —
år 1913 utgiorde deras sammanlagda produktion
omkring 50 milj. ton — har drabbat Tyskland hårt.
Kolproduktionen uppgick 1913 till 190 milj. ton, men
trots kraftig stegring i Ruhrområdet kom man
endast upp till 119 milj. ton år 1922. Minskningen
uppgår sålunda till 71 milj. ton eller 37 %. Det på
grund av Tysklands förlorade områden minskade
behovet räcker endast att ersätta hälften av denna
förlust. Icke heller den ökade produktionen av
brunkol, vilkas bränslevärde i allmänhet endast
utgör två niondelar av stenkolets, räcker till för att
utjämna denna förlust. Dessutom tillkomma
tvångs-leveranserna av kol, varför Tyskland, som före kriget
var ett kolexporterande land, övergått till ett
kol-importerande land, som för sin järnindustri måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
