Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRI TIDNINGEN NORDEN
199
ler sammanslutningar eller annorledes framgår, att det
stora flertalet av de arbetareä som skulle beröras av
undantaget, finna detsamma önskvärt och arbetstiden
ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.
6 §. Har natur- eller olyckshändelse eller annan
omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i
ett företags drift eller ock medfört överhängande fara
för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller
egendom, må arbetare, i den mån så är nödigt med
hänsyn till berörda förhållande, användas till arbete
utöver tid, som angives i 4 § eller kan hava bestämts
med stöd av 5 §. Om sådant arbete samt dess
anledning, omfattning och varaktighet åligger det
arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början
göra anmälan till arbetsrådet.
Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid,
utan att tillstånd därtill sökts hos nämnda myndighet.
Angående sådan ansökan har arbetsrådet att
ofördröj-ligen meddela beslut.
Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses
gjord, när densamma i betalt brev avlämnats till
allmänna posten.
7 §. 1 mom. Till sådana förberedelse- eller
avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång
nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna
arbetstiden, må nödigt antal arbetare, vilka fyllt
aderton år, användas under högst sju timmar i veckan
utöver den tid, varunder de enligt denna lag eller med
stöd av densamma meddelad eftergift eljest få
användas till arbete.
2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall, än som
avses i 6 §, med hänsyn till särskilt förhållande
påkallat att använda arbetare till arbete utöver tid, som
angives i 4 § eller kan hava bestämts med stöd av
5 §, vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som
fyllt aderton år, för högst 50 timmar under loppet av
en kalendermånad och 200 timmar under loppet av ett
kalenderår.
Utsträckt arbetstid, varom här är fråga, må även,
med iakttagande av motsvarande begränsning,
beräknas för kortare tidrymd än kalendermånad; åliggande
det i sådant fall arbetsgivaren att på förhand i journal
eller annan handling, vari anteckning enligt 8 § skall
göras, anteckna ej mindre dagen, då dylik utsträckt
arbetstid skall börja tillämpas, än även den tidrymd,
för vilken beräkningen skall ske.
3 mom. Är ytterligare eftergift av trängande behov
påkallad, må sådan, dock för högst 150 timmar under
loppet av ett kalenderår, meddelas av arbetsrådet.
4 mom. På arbetsrådet ankommer att pröva i vad
mån den, som fyllt sexton men ej aderton år, må
användas till arbete, som avses i denna paragraf.
5 mom. I fråga om arbetares skyldighet att utföra
arbete, som avses i denna paragraf, gäller vad därom
kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet, men
åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetaren
genom användande till dylikt arbete utsättes för
överansträngning eller ohälsa.
10 §. 1 mom. Beträffande annat arbete i hotell-,
restaurang- eller kaférörelse än sådant, varom i 1 §
k) är sagt, må Konungen, där tillämpningen av 4 §
prövas medföra synnerliga svårigheter, på
framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande, föreskriva
annan begränsning av tiden för arbetares användande.
2 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av
arbetsgivare och arbetare, som kunna anses företräda
flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst
verksamhetsområde, ense om viss eftergift i något avseende,
varom stadgas i 5 § eller 7 § 3 mom., må Konungen,
på framställning av arbetsrådet eller efter dess
hörande, förordna, att eftergiften må inom
verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.
3 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra
sådana svårigheter för visst arbete eller företag, att
dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må
Konungen, på framställning av arbetsrådet eller efter
dess hörande, medgiva av förhållandena påkallat
undantag från lagens tillämpning.
Standardisering av pappersformat.
Uti senaste numret av Svensk pappers-tidning skrives
redaktionellt i frågan om standardisering av
pappersformat följande:
Som bekant har under senaste åren, särskilt efter
kriget, frågan om standardisering av industriella
produkter fått stor aktualitet. Framför allt har
standardiseringen gjort stora framsteg i Förenta staterna och
Tyskland inom en del branscher. Det lär icke kunna
förnekas att enhetlighet, syftande till
produktionsförenkling, har en stor mission att fylla för att därmed
nedbringa industrins tillverkningskostnader, och
särskilt inom metallindustrin har även i vårt land en
specialisering redan inträtt. Det gäller emellertid att
icke utan ingående prövning i varje särskilt fall och
för varje industri à tout prix uppställa krav på
standardisering, utan att först göra klart för sig om icke
redan en grund finnes att bygga på, som rent av är
att föredraga i stället för att införa nya normer.
I ett föregående nummer av denna tidning har en
författare redogjort för vad som särskilt i Tyskland
framkommit i syfte att införa enhetliga pappersformat.1
Som redan ovan antytts ligger naturligtvis en riktig
tanke bakom en sådan förenkling, förutsatt att
enhetlighet på området hittills saknats. Vad vårt eget land
beträffar är så icke förhållandet rörande skriv- och
postpappersformat. Som torde vara bekant har på den
svenska marknaden sedan gammalt inarbetats vissa
format, vilka befunnits särskilt passande, och som i
närvarande stund torde omfatta ca 80 % av den svenska
konsumtionen av skriv- och postpapper. Under sådana
förhållanden framstår tydligt, att några skäl icke
förefinnas att införa nya format av den s. k. internationella
eller tyska typen för nu berörda papperssorter. En
dylik anordning skulle endast medföra ökade utgifter
och kostnader för den svenska fiiipappersindustrin, vars
betryckta läge torde vara allmänt känt.
Att däremot för andra pappersslag, vi nämna
exempelvis tryckpapper, omslagspapper etc., där enhetliga
format icke äro införda, en förenkling är befogad och
önskvärd, torde icke behöva närmare utvecklas. På
denna punkt bör enligt vår bestämda åsikt
standardiseringsarbetet i Sverige inriktas för pappersindustrins
vidkommande. Beträffande skriv- och postpapper
föreligger enligt vad som ovan framhållits icke något
sådant behov rörande formaten, medan däremot en för-
1 Uti Ind. Norden artiklar av E. Nyman, senast i nr 17 d. å.
Iied. av I. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
