Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRI TIDNINGEN NORDEN
253
Fig. 2. Superheterodynmottagarens principiella kopplingsschema.
ganska vansklig sak, på grund av s. k. distortion, dvs
förvrängning av ljudet. Ännu värre framträder detta
fel vid flera stegs lågfrekvensförstärkning, på grund av
hysteresisfenomen etc. Dessutom fordrar man av en
god apparat att den har stor selektivitet, dvs eger
förmågan att särskilja ett stort antal stationer med
närbelägna våglängder från varandra, oberoende av
stationernas styrka eller inbördes avstånd. Denna selektivitet får
dock ej drivas för långt, enär man då riskerar att
»klippa av» en del av de ljudvågor man just vill
infånga.
Dessa synpunkter ledde bl. a. amerikanen major
Armstrong att konstruera en apparattyp av säreget slag, som
han gav namnet »Superheterodyne»; flera efterföljare
ha modifierat detta uppslag, men grundprincipen är
densamma; den av Ab. Baltic demonstrerade apparaten är
av denna typ.
Konstruktionens princip kan i korthet karakteriseras
på följande sätt:
En första krets, försedd med detektor mottager de
svaga utifrån kommande impulserna, som kunna vara
så svaga att de ej alls uppfattas i en hörtelefon; efter
denna första detektor följer en »oscillator» som alstrar
en bestämd egenfrekvens av en viss fix våglängd, t. ex.
ca 3 000 meter. Efter denna följer (över en 3-dubbel
krets av högfrekvens-transformatorer och filter) tre steg
mellanfrekvensförstärkning, därpå en detektor nr 2 samt
slutligen ett (eventuellt 2) stegs
lågfrekvensförstärkning.
Som en analogi kan man säga: i apparaten är
inbyggd en egen liten lokal kraftstation, som i likhet
med vad som sker på sändarestationen alstrar sin egen
grund- eller »bärvåg» av viss frekvens; denna
moduleras av de från första detektorn kommande impulserna,
på samma sätt som de från mikrofonen kommande
impulserna modulera sändarestationens bärvåg. De
sålunda erhållna sekundära impulserna förstärkas i
mel-lankretsarne, likriktas i andra detektorn och
lågfrek-vensförstärkas i sista steget. Fig. 2 visar
kopplingsschemat i princip, medan fig. 3 visar en uppställning
av de olika delarne (som naturligtvis kan varieras på
flera sätt).
Att här närmare ingå på en analys av kopplingen
ligger utanför området för denna kortfattade
beskrivning; fullständiga detaljritningar avsedda för
självbyggare finnas lätt tillgängliga i de större
radioaffärerna och hänvisas till dessa. Däremot skola några
punkter beröras, som ej framgå av dessa.
Fig. 3. Uppställningen av de olika delarna av superheterodynmottagaren, sedd bakifrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
