Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123 INDU STRITIDNINGEN NORDEN
tolkar, hakmått o.
dyl., så ha de förut
använda
streckmåtten förlorat i
betydelse och i deras
ställe ha inträtt de
s. k. ändmåtten.
Mot användandet
av ändmått kan
man göra den
invändningen att de
endast representera
en längd, vilket ju är en nackdel i förhållande till
streck-måttena. Dock förfaller denna invändning sedan
längre tid tillbaka genom de s. k. Johanssonska
ändmåtten. Dessa mått äro så noggrant framställda att hela
längden av flera mått, då de vidhäftas varandra, äro
lika med summan av de enskilda måttens längder. Dvs
måtten framställes med s. k. progressiv tolerans, där
med andra ord toleransstorleken rättade sig efter
måttet, varvid således totaltoleransen, som var tillåten
för det största måttet, inte överskred summan av
toleranserna för de mindre hopsatta måtten. •— De
Johanssonska måtten och deras kombination och
utbyggnad äro tillräckligt bekanta för att här närmare
behöva vidröras.
Det är ju tydligt att material för sådana ändmått
måste vara av synnerligen god beskaffenhet och ha en
jämn eller likformig utvidgningskoefficient för att
kunna anta största hårdhet, stark motståndsförmåga
mot avnötning och korrosion, samt kunna anta en
mycket fin glans. Värmebehandlingen av detta material är
givetvis av den största betydelse, då som bekant i
härdat stål och i över huvud taget allt dylikt material,
molekylära krafter ständigt äro verksamma, som sträva
efter att ständigt förändra materialets volym.
Dessutom uppkommer vid avkylningen även inre
spänningar. Man har genom noggranna mätningar
konstaterat avvikelser från 1,7 — 38,5 fi vid 100 mm
mät-längd under en tid av 1% år. I vissa fall även vid
särskilt härför utsökta stålsorter konstaterades
förändringen från 1 till 3 fi. Många gånger även från 12 fi
under 5 månader och förändringen av 20 fi efter en tid
av 21 månader. I medeltal torde man kunna räkna
med en volymförändring av 0,2 fi å 10 mm mätlängd
under den ovan angivna tiden. Denna förändring kan
man dock utjämna genom en konstgjord
föråldrings-prooess. Många metoder användas. Någon föredrager
en 12 timmars uppvärmning till 150 grader i ett
oljebad och låter sedan passbitarna långsamt avsvalna i
badet. Pratt and Whitney uppvärmer passbitarna i
kokande vatten och avkyler dem i smältande is,
omväxlande ungefär 30 gånger. »Bureau Internationel de
Poids et Mesures» uppvärmer passbitarna eller stålet
under 100 timmar till ca 100 grader och strukturen
förändras härigenom ej väsentligt, men de molekylära
omlagringarna hava härigenom till största delen
hunnit försiggå. Fullständigt torde det inte kunna
över-kommas med mindre än att materialet uppvärmes till
250 eller 300 grader; detta dock på bekostnad av
hårdheten. Ändringar under tidernas lopp äro dock inte
uteslutna, varför ändmåttena tid efter annan måste
underkastas kontrollmätningar och revision. För dessa
kontrollmätningar är konstruerad ytterst känsliga
apparater och metoder, på vilkas konstruktion vi här
inte närmare kunna ingå, men på grund av de
förmodligen inom närmaste tiden mer och mer använda
metoderna för tekniska mätningar, där man tager ljus-
vågorna till hjälp och i synnerhet använder sig av
deras interferens, så vilja vi här något närmare i
största drag gå in på principerna för dessa mätningar.
IV. Kontrollering av passbitar enligt
inter-ferensmetoden.
En passbit måste kontrolleras med avseende på
mät-ytornas planhet, parallellitet och exakta avstånd.
Kontrollering av ändytornas planhet.
För kontrollering av ändytornas planhet vid en
passbit betjänar man sig av ett s. k. planglas, dvs en av
optiskt glas bestående noggrant planslipad glasplatta
av 10—15 mm tjocklek. Läggges detta planglas på
mätytan, så uppstå s. k. interferenslinjer som en följd
av den olikformiga tjockleken av luftskiktet mellan
glasplatta och mätyta. Av formen och antalet av dessa
interferenslinjer kan man sluta sig till mätytans
planhet, För att förstå detta, torde det vara nödvändigt att
något närmare ingå på teorin för uppkomsten av dessa
ljusfenomien.
Ljusets fortplantning i etern sker i vågrörelse,
samverkan av två eller flera vågor kallas interferens. Det
första ljusfenomen, som blev förklarat som beroende av
ljusets interferens, var det vackra färgspel, som man
Fig. 4. Överst 4 a (vänstra) och 4 b.
Nedtill 4 c (vänstra) och 4 d.
iakttager i tillräckligt tunna skikt (lameller) av ett
genomskinligt ämne, t. ex. i en såpbubbla eller olja på
vatten. Lägger man en svagt konvex glasskiva på en
annan, plan sådan, så uppkomma i det tunna
luftskiktet mellan glasskivorna mångfärgade ringar, de s. k.
Newtonska ringarna, vilka äro beroende av ljusets
interferens. Detsamma gäller även om ett par plana
glasskivor läggas uppå varandra och utefter ena sidan
lägges ett stycke tunt papper, så att ett kilformigt
luftskikt bildas emellan dem, varvid interferenslinjerna
löpa parallellt med kilspetsen.
Vi nämnde nyss, att ljuset fortplantas i en
vågrörelse. Ljusvågen sammansättes således av vågberg
och vågdal, fig. 4 a. Avståndet från en viss punkt på
ett vågberg resp. vågdal till den neutrala linjen kallas
elongation och , det största avståndet kallas amplitud,
vars kvadrat är proportionell mot ljusstyrkan
(intensitet). Interferensteorin lär nu, att vid
sammanträffandet två från samma punkt av en ljuskälla utgående
(koherenta) strålar resultera i en annan, vars
elongation är lika med den algebraiska summan av de båda
Fig. 3 c. Longitudinalkomparator.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
