Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
INDU STRITIDNINGEN NORDEN
inte temperaturen utövade ett störande inflytande. Då
redan en grads temperaturdifferens mellan
arbetsstycket och verktyget vid 100 mm längd förorsakar en
längddifferens av 1,15 fi, så är det till och med i
laboratoriet blott under de allra omsorgsfullaste
försiktighetsåtgärder möjligt att inte överskrida detta värde. I
verkstaden är det däremot absolut uteslutet att hålla
detsamma. Även om man vid bearbetningen skulle låta
arbetsstycket vila någon längre tid för att antaga det
omgivande föremålets temperatur, och förhindra varje
beröring med handen, kan man dock ej komma ifrån
det strålande värmet. Därtill kommer även, att
temperaturen i större lokaler ingalunda är jämn, utan
visar ofta 2—3 och flera graders differens, så att det
redan är tillräckligt att transportera mätverktyget till
en annan del av verkstaden, för att därigenom den
angivna differensen skall uppstå. Vid större
arbetsstycken växlar detta fel proportionellt till längden, så att
vid t. ex. 1 000 mm längd och +1 ° temperaturskillnad
skulle felet utgöra 10 fi. I laboratoriet har man
givetvis olika finkänsliga apparater, där dylika
temperaturvariationer kunna mätas och kontrolleras. Sådana
försiktighetsåtgärder kunna naturligtvis ej vidtagas i
verkstaden, där man således får nöja sig med en 2 till
3 gånger så stor felkälla vid mätningen.
Även vid den mest omsorgsfullaste behandling och
vidtagande av försiktighetsåtgärder med avseende på
temperatur, är det ändamålslöst att driva
noggrannhetsgraden väsentligt högre, enär
utvidgningskoefficienten för de olika stålsorterna varierar avsevärt allt
efter deras kemiska sammansättning och behandling.
Man har konstaterat avvikelser varierande mellan 9,5
och 13,5 x 10-6. En skillnad i utvidgningskoefficienten
av 3 x 10—6 skulle alltså vid en 100 mm passbit och
blott 1° avvikelse från normaltemperaturen av 20
grader uppvisa ett fel av 0,3 fi och vid 5 grader en
avvikelse av 1,5 fi. Sammanfattar man vad förut sagts
och även tager hänsyn till den osäkerhet, med vilken
urmetern definierats, så finner man alltså, att för de
bästa laboratoriemätningar ■— likgiltigt om de utföras
med streck eller ändmått — intill 20 mm en
noggrannhetsgrad kan uppnås av 0,2 fj.\ vid 100 mm
utgör felet 0,5 fi och vid 1 m måste man sätta detta till
3—5 fi,. För mindre stycken vore det ju principiellt
önskvärt, om dessa avvikelser även avtoge i förhållande
till måttets längd, varigenom de sammansatta
passbitarna städse skulle uppvisa samma värde som
summan av desamma. Detta har även lyckats, som förut
nämnts, men dock med vissa toleranser. Det är
naturligtvis inte uteslutet att för vissa fall en större
noggrannhet kan uppnås, om det för särskilda ändamål så
önskas. De nu angivna värdena gälla naturligtvis för
bibehållande av absoluta längder, under det att relativa
jämförelser mellan tvenne stycken kan utföras med
någon större noggrannhet. — Vid de vanliga
hjälpmedlen, vilka de tekniska laboratorierna förfoga över,
torde denna noggrannhetsgrad inte överskrida 0,2—
0,3 fi,. Med interferensmetoden kan man uppnå en
noggrannhetsgrad av 0,05 fi, under det att genom särskilda
försiktighetsåtgärder beträffande temperaturen 0,02 /i
torde kunna uppnås. Dessa väsentligt noggrannare
mätningar äro naturligtvis endast möjliga, om man
inskränker sig till en viss del av mätytan.
De med denna högsta noggrannhet kontrollerade
passbitarna komma naturligtvis endast till användning
såsom urnormalier vid fabriker, som själva tillverka
ändmått för att härtill ansluta sina
tillverkningsnor-malier, med vilka de tillverkade passbitarna jämföras.
Metallografiska institutets vetenskapliga
arbeten år 1926.
(Slut fr. sid. 131.)
Ingenjör J. Härden har sammanställt det nya
induk-tionsugnsaggregatet i flygeln och har därvid
experimenterat med anordningar för förbättrad gniststräcka.
Han har utarbetat en metod för förhindrande av s. k.
»takbildning» vid smältning i högfrekvensugn genom
införandet av en volframring omkring degeln och har i
samband därmed utarbetat en metod för framställning
av deglar och andra föremål av volframkarbid.
Föreståndaren professor C. Benedicks har jämte
assistenten P. Sederholm nedlagt ett omfattande arbete på
utredandet av vissa anomalier i
värmeledningshänseende, som gjorde sig gällande å kolstålsprover, vilka till
institutet inlämnats i och för bestämning av
värmeledningsförmåga, För att såvitt möjligt eliminera felkällor
hade provstyckena erhållit formen av sammanlagda
halvsfärer. Lokala skillnader i temperaturfall visade
sig uppträda, så ansenliga som t. ex. i förhållandet 1
till 8,5. Dessa resultat visa att
värmeledningsbestämningar av vanligt utförande kunna bliva illusoriska när
det gäller upphettning av grövre metallföremål, i det
den effektiva värmeledningen är vida högre än vad som
vanlig beräkning ger vid handen; dessa förhållanden,
som därför erbjuda praktiskt intresse, få sin förklaring
först genom de undersökningar å termoelektricitetens
område, som föreståndaren tidigare offentliggjort, men
som förhållandena icke medgivit att närmare fullfölja.
De undersökningar rörande rostsäkert material, för
vilka särskilda anslag erhållits från Jernkontoret, ha
under det gångna året under föreståndarens ledning
slutförts av bergsingenjören Robert Sundberg. Vid
detta arbete har för första, gången utförts
potentialbestämningar under omsorgsfullt utestängande av luftsyre å
en serie kolstål liksom å rostsäkra kromstål. Det har
framgått att de senare, i synnerhet i härdat tillstånd, i
syrefri lösning uppvisa en betydligt oädlare potential
än kolstål; först vid tillträde av luft uppträder den
starkt förädlade potential, som enligt tidigare
iakttagelser är karakteristisk för rostsäkert stål. Härigenom
har uppvisats att dettas rostfrihet är beroende på
passivering. Åtskilliga andra sakförhållanden av vikt för
korrosionsproblemet ha, kommit i dagen. Sålunda har
det visat sig att för kolstål potentialvärden i frånvaro,
resp. i närvaro av syre ha tendens att sammanfalla för
härdat material, vilket visar att skillnad i
syretillförsel här måste föga inverka, till skillnad från vad man
nu vet i allmänhet vara fallet.
Ett mångsidigt och omfattande undersökningsarbete
har vid institutet ägnats utforskandet av viss
korrosionsföreteelse: uppkomsten av maskhålsliknande
ge-nomstingningar å järnrör vilka varit utsatta för
inverkan av svartluten vid en sulfatcellulosafabrik. Genom
dessa vid årsskiftet ej fullt avslutade undersökningar,
som avse att lämna en i detalj gående utredning av
orsakerna till korrosionen ifråga, har genom en speciell
metodik bevisats att densamma icke är beroende på
några fel i rörmaterialet; fastmera är den, enligt vad
det visat sig, förorsakad av den genom tidigare arbete
å institutet uppvisade varmväggsverJcan, som omnämnts
i styrelseberättelsen för år 1924. Härav framgår
nödvändigheten att i praktiken innehålla vissa
temperaturgränser för undvikande av korrosionen ifråga.
Rörande orsakerna till uppkomsten av en strimmig
karbidfördelning i vissa specialstål har en del arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
