Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
INDU STRITIDN INGEN NORDEN
En ny kondensatorhögtalare.
De flesta hittills konstruerade högtalare grunda sig
på den elektromagnetiska principen. Den
elektrostatiska principen, vilken för övrigt synes ha prövats
redan i telefonens barndom, har tillämpats i en av
Trier-gon-bolaget i Tyskland konstruerad apparat, som nu
lämnat experimentstadiet. Kondensatorprincipen
möjliggör ett naturtrognare återgivande av ljudet än som
är möjligt på elektromagnetisk väg.
Fig. i
Fig. :
Fig. 3
Fig. ■)
I fig. 1 förklaras apparatens princip. Två ledare p
och m, av vilka den ena är positivt, den andra
negativt laddad, attrahera varandra desto kraftigare, ju
större spänningsskillnaden är. Är den ena av ledarna
(p) fast, den andra rörlig, t. ex. utbildad såsom
membran, så rör den senare sig, då fältet ökas, mot den
förra, men avlägsnar sig åter, då fältet minskas.
Växlar spänningen hastigt, så försättes den rörliga
laddningsbäraren i svängning och meddelar denna åt
luften. Då p och m kunna framställas tillräckligt stora,
är en tratt onödig.
Fig. 2 visar en dylik apparats konstruktion.
Framför en perforerad skiva p befinner sig fritt anordnad
en membran m av ytterst elastisk lättmetall. Till dessa
båda skivor ledas spänningsvariationerna från sista röret
i en radioförstärkare. För driften behövas spänningar
av cirka 120—160 voit, vilka överlagras med
spänningsvariationerna. Man kopplar alltså i serie med sista
förstärkningsröret en drossel och kopplar
kondensator-högtalaren parallellt med röret. Fig. 3 visar högtalaren
från sidan, fig. 4 framifrån.
Högtalaren är i hög grad oberoende av frekvensen.
Därigenom ernås en hög grad av naturlighet och
»genomskinlighet» hos ljudet, i synnerhet hos talet. Hgt.
Motorbåtseldsvådorna. •
I tidningar och tidskrifter ha under de senaste åren
de rätt talrikt förekommande fallen av eldsolyckor
ombord å motorbåtar varit föremål för dryftning. Nu har
ett mycket beaktansvärt inlägg gjorts av en fackman
i Göteborg, maskiningenjören Gustaf Seth, förordnad
sakkunnig för utfärdande av kompetensintyg åt
far-tygsmotorskötare, som med anledning av en insändare
i Göteb. Handelstidn. uttalat sig därstädes såsom följer.
Under rubriken »Motorbåtseldsvådorna» har i Eder
ärade tidning framställts en direkt fråga, hur man skall
kunna undvika de upprepade olyckstillbuden genom
s. k. förgasarebrand.
Enligt min övertygelse kunna dylika händelser icke
med säkerhet undgås, så länge nuvarande
förgasarekonstruktioner användas. Olyckshändelsernas orsaketr
torde i de flesta fall ligga däri, att vid t. ex.
bensinbrist eller förstoppningar i förgasare eller
tilloppsledningar en baktändning inträder, vilken kommer en låga
att slå ut genom förgasarens luftrör. Då detta rör som
oftast är riktat nedåt, träffar lågan lätt sådan bensin,
som råkat under tidernas lopp samla sig på motorhuset
eller på durken, och då, som bekant, bensinen är ytterst
lättflyktig, står sannolikt i regel en med bensinångor
mättad luftblandning omkring motorns nedre partier.
Hettan från baktändningslågan är därvid mer än
tillräcklig att framkalla denna blandnings antändning, och
så är olyckan där. Förgasaren behöver ingalunda vara
läck, för att bensin skall droppa ned från densamma;
sådant inträffar nämligen dels när motorn stoppas, utan
att den i förgasarens spridare uppsugna bensinen hunnit
förbrukas, och därför rinner över spridarens kant och
därifrån droppar ned genom luftröret. Dels är det
vanligt att före starten »pumpa» fram bensinen till
förgasaren genom att fingra på flottörventilen liksom ock att
utföra liknande pumpningar vid kall motor för att
övertyga sig om, att allt är i ordning för en blivande start.
Det enda verkligt verksamma sättet att komma från
olyckstillbuden torde vara att hålla rummet kring
motorn mycket noga ventilerat, så att utdrypande
bensin avdunstar utan att kvarlämna någon tändbar
luftblandning omkring förgasaren. I allmänhet torde våra
motorbåtar med inbyggda motorrum brista rätt så
mycket just i motorrummens ventilering, och därför blir
risken vid dem icke obetydlig.
Att, som insändaren framkastar, anbringa ett
skyddsnät av metall duk i luftrörsmynningen torde icke vara
att förakta, då sådana skyddsnät" ha en mycket stor
förmåga att hindra hettan av en låga att slå igenom.
Emellertid är det tvivelaktigt, om ett sådant nät är
tillräckligt för de kanske icke alltför sällsynta fall, då
baktändningslågan kastas ut med kraften av
explosionen i motorcylindern, varvid nätets avkylande förmåga
icke hinner göra sig tillräckligt gällande. Insättes ett:
skyddsnät, så är det även mången gång troligt, att
luftrörets mynning behöver ökas för att överkomma
luftmotståndet genom de fina nätmaskorna, åtminstone
om man skall kunna uppdriva motorn till största
hastighet.
Jag håller för troligt, att det vore lämpligt att låta
förgasarens luftinsugningsrör ha sin intagsöppning
vänd uppåt så att den utträngande
baktändningslågan icke riktas ned mot durken utan uppåt, enär lågan
då torde ha mindre utsikt att träffa några ansamlade
bensinångor. God ventilation är sannolikt dock det
väsentliga. Gustaf Seth.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
