Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408
INDU STRITIDN INGEN NORDEN
Berättigad att erhålla registrering vore den, som inom
riket idkade näring, vilken omfattade tillverkning eller
omsättning av varor. Någon fordran att sökanden skulle
medelst intyg styrka detta förhållande borde ej
uppställas. Sökanden skulle emellertid närmare angiva den
rörelse, för vilken märket vore avsett, samt uppgiva orten
för rörelsens bedrivande. Detta ålåge honom såväl vid
första ansökningen om registrering som oek vid
ansökning om förnyelse av en registrering. Hade en sökande
oriktigt uppgivit sig såsom näringsidkare, kunde
registreringen förklaras ogiltig. Däremot borde icke en
näringsidkare, som efter registreringen resp. fönyelsen
upphört att driva någon rörelse, kunna förklaras
skyddet förlustig. De norska delegerade ansåge, att även i
sistnämnda fall registreringen skulle kunna förklaras
ogiltig.
Berättigade att erhålla registrering skulle vidare
vara dels förening, som vore bildad inom riket för
tillvaratagande av näringsidkares intressen, ändock att
föreningen icke dreve näring, dels offentlig myndighet,
till vars verksamhetsområde hörde att tillvarataga dessa
intressen, dels ock -— efter avtal med främmande stat
och jämlikt Konungens förordnande — den, vilken utom
riket dreve näring, samt utländsk offentlig myndighet
och förening av nyss angiven karaktär.
För registrering av märke åt sistnämnda kategorier
av sökande skulle icke fordras märkets registrering i
hemlandet i andra fall än då Pariskonventionens
»tellequelle-klausul» komme till tillämpning.
Uppbudsförfarande i varumärkesärenden ansågs icke
kunna tillstyrkas.
För närvarande gäller enligt varumärkeslagarna i
samtliga nordiska stater, att en enskild
märkesinnehavare icke kunde överlåta sin genom registrering
förvärvade skyddsrätt annorledes än tillsammans med den
rörelse, för vilken märket begagnades.
De svenska, danska och finska delegerade enade sig
0111 att berörda samband mellan enskild
varumärkes-innehavares rätt till märket, å ena sidan, och själva
rörelsen, å den andra, borde borttagas, så att han
följaktligen skulle kunna överlåta märkesrätten utan att
överlåta rörelsen och vice versa; dock skulle
märkesöverlåtelse blott kunna ske till sådan näringsidkare, som
enligt lag vore berättigad att erhålla registrering av
märke, och skulle denne för att få överlåtelsen
registrerad närmare angiva den rörelse, för vilken märket vore
avsett, med uppgift om orten för rörelsens bedrivande.
De norska delegerade ansågo, att någon ändring i
gällande bestämmelse uti ifrågavarande hänseende icke
borde ske.
Därest registrering av ett varumärke undanröjdes,
vare sig i anledning av kollision med äldre rätt eller
på annan grund, borde beslutet härom äga retroaktiv
verkan. Har ett varumärke, som vid registreringen
uppfyllt fordringarna på registrerbarhet, efter
registreringen förlorat denna sin karaktär, t. ex. blivit
allmän varubeteekning, borde registreringen kunna
upphävas.
I norska lagen är stadgat, att om skyddet för ett
registrerat märke upphört, samma eller
förväxlings-bart märke icke förr än efter två år får för varor av
samma eller liknande slag registreras för annans
räkning. I de öviga nordiska ländernas lagstiftning
förekommer icke någon dylik spärrfrist.
De svenska, danska och finska delegerade ansågo
något stadgande om spärrfrist icke böra införas i
delas resp. lands lagar; de norska delegerade ansågo, att
stadgandet i norska lagen borde bibehållas, dock med
den modifikationen, att tiden bestämdes till ett år
och att registreringsmyndigheten skulle vara berättigad
att i förekommande fall dispensera från stadgandet.
Det kan förtjäna anmärkas, att ett stadgande om
spärrfrist förekommer i den tyska lagen, men att i
förslaget till ny tysk varumärkeslag av år 1913 detta
stadgande uteslutits.
De svenska, danska oeh finska delegeradena enade
sig om, att någon präklusionsfrist icke borde finnas
för anhängiggörande av talan om undanröjande av
v arumärkesregistrering.
De norska delegerade voro så till vida skiljaktiga
från detta beslut, att clet i norska lagen
förekommande stadgandet om präklusionsfrist för clet fall, att
innehavaren av ett inarbetat märke önskade föra talan
om hävande av en senare kolliderande registrering,
borde i viss begränsad omfattning bibehållas.
Något utövningstvång i fråga om varumärken borde
icke uppställas.
Mönster.
Skydd för mönster förvärvades genom registrering.
En mönsterlag borde i princip omfatta hela industrin;
dock att härifrån kunde göras vissa undantag.
Föremål för skyddet är nya förebilder för
industriella föremåls yttre form eller utstyrsel. Ett mönster
kan skyddas antingen för formen eller för utstyrseln
eller för kombinationen av formen och utstyrseln. Äro
i sistnämnda fall såväl formen som utstyrseln
skydds-berättigade, gäller skyddet ej blott kombinationen utan
även formen och utstyrseln var för sig. Samma regel
skall gälla, om ett mönster bestode av flere, var för
sig skyddsberättigade delar. Någon begränsning av
lagens tillämpning till enbart prydnadsmönster, såsom
enligt nuvarande svenska mönsterlag är förhållandet,
borde ej förekomma.
Vid ansökning om ett mönsters registrering
skall-uppgivas, för vilket eller vilka föremål mönstret
närmast är avsett. Förutsättningen för ett mönsters
registrerbarhet är, att det är absolut nytt. Det är således,
icke tillräckligt, att mönstret är nytt i en viss
användning. Nyhetskravet bör innebära, att ett mönster
ej anses såsom nytt, om detsamma varit allmänt
tillgängligt före ansökningen om registrering eller om
det är så likt en annan allmänt tillgänglig förebild,
att det, trots olikhet i enskilda delar, icke i
förhållande till denna kan betraktas såsom en självständig
skapelse.
De svenska delegerade ansågo, att en
nyhetsgranskning borde äga rum i ungefär samma omfattning som
för närvarande tillämpades hos den svenska
registre-ringsmyndigheten, alltså omfatta alla registrerade
mönster och under behandling liggande äldre
mönsteransökningar samt i övrigt vad för
registreringsmyndigheten vore bekant. De danska delegerade uttalade sin
sympati härför, varemot de norska och finska
delegerade ansågo, att någon nyhetsgranskning icke borde
äga: rum.
Mönsterrättsinnehavarens uteslutanderätt skulle
hänföra sig till mönstrets användande å alla industriella
föremål, i den mån icke ett dylikt användande enligt
särskilt stadgande lämnades helt och hållet oberört av
mönsterlagen. Emellertid skulle en överlåtelse av
mönsterrätt kunna begränsas att avse endast vissa föremål,
en viss industrigren. En dylik delvis överlåtelse skulle
även kunna registreras. Däremot skulle en blott lokal
överlåtelse ej kunna registreras. I sistnämnda hänseen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
