Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
I N D U STRITIDNINGEN NORDEN
Styrelsen anser en dylik utsträckning, som redan
tidigare förordats av föreningen, i hög grad önskvärd och
lämplig.
Såsom i omförmälda till K. m:t inkomna skrivelser
framhållits, är frågan om ett utsträckande av
patenttiden icke ny. Redan för över tjugu år sedan uttalade sig
uppfinnareföreningen för en tjuguårig patenttid. Och
sedermera hava skilda förslag framkommit i ämnet,
därvid något olika meningar gjort sig gällande
angående patenttidens längd och utgångspunkten för dess
beräknande. Så t. ex. förordade
patentlagstiftningskom-mittén i sitt år 1919 avgivna betänkande med förslag
till ny patentlag en skyddstid av femton år, räknat från
dagen för det kungörande av patentansökningen, som
äger rum i ändamål att bereda tillfälle för intresserade
att framställa invändningar mot ansökningen. Även
1924 års besparingskommitté ifrågasatte i sitt
betänkande med utredning och förslag angående patent- och
registreringsverket en förlängning av patenttiden till
sjutton, alternativt upp till tjugu år från
ansöknings-dagen.
Att döma bland annat av de yttranden, som avgivits
över nyssnämnda båda kommittébetänkanden, synes
man inom tekniska och industriella kretsar i allmänhet
vara ense därom, att den nuvarande patenttiden är för
kort, både ur uppfinnarnas och industrins synpunkt
sett. Den betydande tid, som åtgår för en
patentansökans behandling — i genomsnitt mellan två och tre år
— samt än vidare för att göra uppfinningen ekonomiskt
givande, anses alltför mycket inkräkta på den
nominella patenttiden av femton år; att märka är, hurusom
åtal icke kan väckas för sådant utövande av
uppfinningen, som sker under ansökningstiden. Exemplen
från andra länder med icke oväsentligt längre patenttid
åberopas jämväl för en utsträckning av patenttiden hos
oss. Beträffande utgångspunkten för patenttidens
beräknande synas meningarna övervägande gå i den
riktningen, att ansökningsdagen bör bibehållas såsom
begynnelsetermin .
Sedan genom uppfinnareföreningens omnämnda
skrivelse ifrågavarande spörsmål ånyo blivit aktuellt,
utarbetades omedelbart inom vederbörande departement
ett förslag till lag i ämnet, innefattande vissa ändringar
i 10 och 11 §§ patentförordningen jämte särskilda
övergångsbestämmelser.
Visserligen är för närvarande frågan om en
fullständig revision av vår patentlagstiftning föremål för en
omfattande utredning. Men detta arbete torde, särskilt
i betraktande av att andra lagstiftningsfrågor på det
industriella rättsskyddets område ansetts vara av mera
brådskande natur, ännu kräva ganska avsevärd tid för
sitt slutförande. Och frågan om patenttidens
förlängning är enligt min mening så fristående, att hinder ej
bör möta mot densammas upptagande till lösning
oberoende av patenträttens reformering i dess helhet,
Samma uppfattning har ock kommit till uttryck i olika
bland de till K. m:t inkomna framställningar och
yttranden i ämnet.
Över uppfinnareföreningens hemställan jämte
nyssnämnda lagförslag hava utlåtanden inhämtats från
kommerskollegium samt patent- och registreringsverket.
Båda ämbetsverken äro i sina yttranden ense om
behovet av patenttidens förlängning och hava intet att
erinra mot de principer, på vilka lagförslaget byggts.
I enahanda riktning uttalar sig — under starkt
betonande av frågans stora vikt och önskvärdheten av en
snar lagstiftning —- även Sveriges industriförbund, som
av kommerskollegium hörts i ärendet. Emellertid ifrå-
gasätta kollegium och industriförbundet en viss
detaljändring i förslaget, Varjämte en ledamot i patent- och
registreringsverket på ett par punkter uttalat en
särskild mening.» —
Beträffande ö v e r g å n g s b e s t ä m m e lserna
anförde statsrådet Thyrén följande:
Att lagen skyndsammast möjligt1 träder i kraft med
avseende å patent,, som framdeles meddelas, torde icke
annat än ligga i sakens natur.
Frågan om dess tillämplighet å äldre patent erbjuder
däremot vissa svårigheter.
Enligt förslaget kan intet patent, som viel lagens
ikraftträdande redan upphört att gälla, komma i
åtnjutande av den längre patenttiden, även om detta
upphörande inträffat under loppet av de närmast föregående
båda åren, kanske t. o; m. strax före lagens trädande i
kraft. I och med ett patents upphörande har
uppfinningen så att säga blivit allmänhetens egendom, och
något återupplivande av ett dylikt patent har icke
ansetts böra ifrågakomma.
Däremot skulle lagen gälla icke blott de patent, som
beviljas efter lagens ikraftträdande, utan jämväl redan
dessförinnan meddelade, ännu bestående patent.
Möjligen kunde det ifrågasättas att ej giva lagen en sådan
retroaktiv verkan, då nämligen industriella företag
kunna finnas, som hava intresse i ooh även beräknat att
få tillgodogöra sig uppfinningen efter utgången av den
tid, för vilken skyddet en gång beviljats, Men å andra
sidan måste det betecknas såsom oegentligt att, när man
anser den nuvarande patenttiden vara för kort,
uppskjuta de praktiska verkningarna av lagändringen
under så lång tid, som det här bleve fråga om, särskilt
därest lagen ej heller skulle vinna tillämpning å
ansökningar, som låge under behandling vid lagens trädande
i kraft. Ett ytterligare skäl att göra lagen retroaktiv
ligger däri, att giltighetstiden för många äldre patent
delvis sammanfallit med depressionstiden under och
efter världskriget, då ofta möjligheterna att
kommersiellt utnyttja rëspektive uppfinningar voro mer eller
mindre kringskurna. Exemplen från Norge och andra
främmande länder tala jämväl för en lagstiftning med
retroaktiv verkan. Några allvarligare betänkligheter
däremot torde ej heller möta, blott man tillser, att
verkligen berättigade intressen därvid nöjaktigt tillgodoses.
I detta sistnämnda avseende har man att taga hänsyn
dels till dem, som eventuellt förvärvat rätt att utöva
uppfinningen, vare sig denna rätt tillkommit genom
upplåtelse av patenthavaren (frivillig licens) eller
enligt 15 § patentförordningen genom domstols beslut
(tvångslicens), och dels till dem, som utan att vara
innehavare av någon sådan rätt kunna hava vidtagit
väsentliga åtgärder för att utöva uppfinningen efter den
gällande patenttidens utgång.
Vad då först beträffar en licenshavare, kan det
näppeligen förnekas, att det för honom skulle kunna
innebära en obillighet, om han vid en förlängning av
skyddstiden berövades möjligheten att under de tillagda
patentåren utnyttja uppfinningen annat än efter
tillstånd av patenthavaren.
I den norska lagen angående utsträckning av
patenttiden ordnades förhållandet så, att en före lagens
ikraftträdande förvärvad, för patenttiden gällande licens, som
ägde bestånd vid det femtonde patentårets utgång, skulle
på samma villkor, som då gällde, fortfara även under
de nytillkomna patentåren, om nämligen licenshavaren
så önskade; hade ersättningen för rätten att bruka
uppfinningen erlagts såsom en summa en gång för alla, vore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
