Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRITID NINGEN*! NORDEN
141
priset å cellulosa 230 kr pr ton och å mekanisk massa
73 kr. Sedan dess har marknaden för kemisk massa
undergått en betydande försämring, för slipmassa en
katastrofal: då avtalets utlöpningsfid i december 1927
förestod, hade priset å den förra nedgått till 163 kr, å
den senare till 35 kr. Sedan år 1913 har massapriset —;
kulminationen oräknad —- stigit med endast 20 under
det arbetslönen per tillverkad ton stigit med 200 %.
Pappersmasseindustrin måste styra om sitt hus för de
bistra tider, som synas stunda. Vad som varit möjligt •—
om än icke rådligt — under de goda tiderna, kan nu icke
äga bestånd. Riksavtalet uppsades, som förut nämnts,
och den sannolika konfliktfaran måste man se i ögonen.
Men arbetsgivarnas krav på förändringar i avtalet,
sådana de utkristalliserade sig före dettas utgång,
präglades av stor moderation. Vad som oeftergivligt
fordrades var främst en fast ordning och en säker garanti för
normalproduktionens riktiga beräkning vid samtliga
fabriker; vidare en nedskärning av de toppförtjänster,
som lokalt utvecklats genom oriktig produktionsnorm
för topplönernas beräkning. Normalproduktionen skulle
fastställas i överensstämmelse med den verkliga
kvantitet massa, som tillverkats under närmast föregående
fabrikationsår, räknat fr. o. m. den 1 sept, t. o. m.
därpå följande 31 aug.; en »tolerans» i fråga om
förtjänstökning per timme skulle fortfarande medgivas men
endast till en viss maximigräns, varöver förtjänsten förut
utan inskränkning stegrats vid ett stort antal fabriker,
särskilt i Norrland. Arbetslönerna skulle alltså i stor
utsträckning förbliva oförändrade för samtliga
arbetaregrupper, och endast lokala »toppar» bortskäras.
Dessutom fordrade arbetsgivarna, såsom förut nämnts, en
förändring av vissa allmänna bestämmelser, som
endast kunnat uppstå genom en obetänkt
inflationsekonomi: en fastslagen hög semesterersättning utan
samband med antalet av varje arbetare fullgjorda
arbetstimmar, sjukvård med arvoden till särskilda
läkarespecialister även för i arbetarens hein boende (föräldrar,
svärföräldrar) m. m. Arbetsgivarna hava även velat ha
garanti mot en sådan beräkning av övertiden för
specialarbetare med intermittent arbetstid
(reparationsarbetare) att övertidsersättning skulle lämnas för allt arbete
efter en viss timme på eftermiddagen, även om något
arbete dessförinnan icke fullgjorts, osv.
Förhandlingar mellan parterna ägde rum under de
två månader, som följde närmast efter uppsägningen.
De strandade den 29 november. Regeringen förordnade
då till särskild förlikningsman landshövding S. H.
Kvarnzelius, vars första misslyckade förlikningsförsök
ägde rum den 5 till och med den 20 december. Då dessa
förhandlingar icke ledde till uppgörelse, proklamerade
Svenska arbetsgifvareföreningen den 22 lockout inom
pappersmasseindustrien att träda i kraft omedelbart efter
riksavtalets utgång, dvs den 2 januari 1928. I denna
situation ingrep förlikningsmannen på nytt den 30
december. Parterna fördes nu varandra avsevärt närmare,
och det syntes vara goda utsikter till en uppgörelse och
stridsåtgärdernas inhibering. Men på natten till den 2
januari måste hr Kvarnzelius uppgiva det hela.
Arbetarnas delegation hade då visat benägenhet att nedskära
toppförtjänsterna till en maximigräns av 25 % utöver
den beräknade grundlönen per timme, och arbetsgivarnas
anbud låg obetydligt därunder. Men hoppet om en
uppgörelse gäckades därigenom att arbetareparten i
respit-tidens sista timme envist vägrade att göra några
ändringar i de otidsenliga allmänna bestämmelserna.
Lockouten trädde i kraft på bestämd dag för de 17 500
pappersmassearbetarna.
Redan under Svenska arbetsgifvareföreningens
överläggningar om konfliktläget i december månad hade
man där kommit till klarhet om, att striden icke kunde
begränsas till pappersmassefabrikerna. Mellan dessa och
sågverken finnes ett nära samband, dels av
produktionsteknisk art, dels genom trävarubolagens
egendomsförhållanden, i det pappersmassefabrik och sågverk ofta
ekonomiskt äro i samma hand. Många sågverk sågo sig
bragta i den situationen, att de inom kort måste stoppa.
Pappersbrukens starka sammanflätning med
pappersmassefabrikerna är i det föregående berörd och ligger i
sakens natur. Därjämte äro båda industrigrenarnas (icke
sågverkens) arbetare organiserade i samma förbund,
och dettas möjligheter att förlänga striden vid
pappersmassefabrikerna måste ökas därigenom att
pappersbruksarbetarna finge behålla sitt arbete och kunde lämna
kontingenter till stridens finansiering. Sympatilockouter äro
enligt avtalen tillåtliga,
Den första konsekvensen av dessa förhållanden togs
den 12 januari, då Sågverksförbundet i samråd med
Svenska arbetsgifvareföreningens ledning proklamerade
sympatilockout från den 23. Sympatilockout har
sedermera proklamerats även vid pappersbruken från den 5
mars; den skulle ha kommit tidigare, om icke senare
omnämnda medlingstilldragelser föranlett uppskov.
Den 2 januari tillsatte nämligen regeringen för
pappersmassekonfliktens behandling en
förlikningskommission, bestående av tre landshövdingar, av vilka
landshövding Elmquist var ordförande, och två
förlikningsmän. Efter förberedande överläggningar sammankallade
kommissionen parterna till förhandlingar den 13
januari, som dag och natt fortgingo till den 16, då
kommissionen var i tillfälle att avgiva ett medlingsförslag,
tillstyrkt av båda parternas delegationer. Det torde vara.
lämpligt att redan nu nämna, att arbetarnas delegation
representerade Landsorganisationens och
Pappersindustriarbetareförbundets centrala ledningar samt dessutom
upptog lokala ombud för fackförbundsavdelningar.
Bland de sistnämnda befunno sig två kommunister, som
icke bröto enhälligheten i förordet men sedan, enligt vad
som kom i dagen, reserverade sig emot tillstyrkandet
hos fackförbundsavdelningarna, alltså en tillämpning
av det jesuitiska »hemliga förbehållet».
Kommissionen hemställde till Svenska
arbetsgifvareföreningen om uppskov med sågverkslockouten till den
30 januari, då svaren skulle vara avgivna den 25, vilket
omedelbart beviljades.
Svarsfristen var huvudsakligen motiverad därav, att
medlingsförslaget på arbetaresidan skulle gå till
allmän omröstning bland de därav berörda
pappersmassearbetarna, Inom Landsorganisationen äro nämligen
avtalsavgörandena efter storstrejken 1909 starkt
decentraliserade. Landsorganisationen, som dock vid frågor om
lönereduktion och vid lockouter har skyldighet att
lämna pekuniärt understöd till de i sådana öppna
konflikter indragna arbetarna, saknar befogenhet att inverka
på avgörandet på annat sätt än genom förord. Detsamma
är stadgeenligt fallet med fackförbundets ledning, om
den icke kan utverka fullmakt av de berörda arbetarna
att träffa definitiv överenskommelse.
Pappersmassearbetarna, avslogo det tillstyrkta
förlikningsförslaget 7 123 röster mot 3 281. Då hela antalet
är 17 500, hade alltså betydligt mindre än hälften
lyckats stjälpa uppgörelsen. Anledningen härtill torde till
stor del få tillskrivas en häftig kommunistisk agitation,
som gav parollen: uppgörelse endast på fullständigt
status quo. Medlingsförslaget offentliggjordes kort
därefter och visade, att delegationerna i lönefrågan enats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
