Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRITID NINGEN*! NORDEN
147
Ny metod vid papperstillverkning enl. Bücking.
Fig. 2.
Fig. 1. Schematisk bild i sektion av Bückings anordning.
Fig. 2. Densamma sedd i plan.
Vid tillverkning av papper medelst maskin lägga sig
massafibrerna vid ut fly an det över formduken
huvudsakligen i samma riktning som den, i vilken massan rör
sig. De avlagra sig alltså vid själva pappersbildningen
huvudsakligen parallellt med dukens rörelseriktning, ett
läge som de även bibehålla i det färdiga papperet. På
grund härav blir också papperets hållfasthet större i
längd- än i tvärriktningen, en olägenhet som blott till
en del kan avhjälpas medelst den brukliga skakningen
å formduken. Förhållandet blir detsamma, om man
meddelar den ännu flytande massan under dess avsättning
på duken en lätt fram- och återgående rörelse. Man har
även föreslagit att öka mängden av de i tvärriktningen
avlagrade fibrerna genom att i pappersmassan före eller
under fibrernas avlagring på formduken framkalla
virvelrörelser hos massan, vilket kan ske genom olika
anordningar.
Enligt en ny, av den tyske ingenjören C. Bücking,
Oberleschen, Schlesien, uppfunnen metod försättes den
till duken passerande pappersmassan i virvelrörelse
genom att man underifrån och under virvelrörelse inför
den utspädda pappersmassan i den till formduken
ledande rännan. Detta sker medelst stående rör, som nedtill
äro i förbindelse med tilloppet för pappersmassan och
upptill inmynna i tillförselrännan till formduken samt
äro försedda med en anordning (sneda ledytor, snäckor
eller dylikt) för åstadkommande av virvlar i den
uppstigande vätskan.
I närstående figurer betecknar a inloppsrännan för den
utspädda pappersmassans b tillförande till
maskinen-Rännan slutar i en nedgående låda eller kanal c, vars
nedre del övergår i en horisontal trumma d, från vilken
ett antal stående rör e leda uppåt. Dessa bilda med
kanalen ett kommunicerande rörsystem, vars ena skänkel
utgöres av kanalen, medan den andra utgöres av rören
e, vilka (såsom av fig. 1 synes) innehålla lutande
ledytor eller ledsnäckor. Rören mynna med sin övre ände i
massa-inloppet f, från vilket den utspädda
pappersmassan flyter till den ändlösa formduken g. Den av lådan
bildade ena skänkeln i det kommunicerande rörsystemet
är längre än rören, så att den utspädda pappersmassan
uttränger ur rören med en viss hastighet (under
övervinnande av led- eller snäck-ytornas motstånd) och i form
av uppstigande virvlar med i huvudsak lodrät axel. På
grund av förhandenvaron av ett större antal rör
uppkomma virvlar, vilka tidtals korsa varandra och
därigenom framkalla en likformig omröring av
pappersfibrerna. När nu dessa kring vertikala axlar roterande
fibrer avsätta sig på formduken, komma de att lagras så,
att de fördelas likformigt i alla riktningar och icke,
såsom hittills, i huvudsakligen en enda sådan.
Snäck-ytorna i de uppstigande rören e kunna vara anordnade i
en och samma riktning, eller också löpa i sins emellan
olika riktningar. Virvlarnas hastighet är beroende på
det hydrostatiska övertrycket i lådan c.
De särskilda, av den likformigt åt alla håll fördelade
fiberavlagringen på formduken beroende fördelarna, som
vinnas genom Bückings anordning, bestå först och
främst i en ökad styrka och bättre hopfiltning av
papperet, men även däruti, att formduken skonas mera, i
det att den icke behöver skakas så kraftigt som i de nu
brukliga maskinerna. Dessutom ernås kraftbesparing,
emedan fibrerna icke kräva en så stark för-malning i
holländarna som förut,
K. Nn.
Ultrahårda metaller.
I Tyskland har nyligen utexperimenterats en del
egendomliga material, bäst kanske kännetecknade med
adjektivet »ultrahårda». För ett av dessa, »widia»,
har redan redogjorts i nr 10 av Industritidningen
Norden. Dessa ämnen synas väsentligen innehålla
volfram-karbid, med vilken andra hårda ämnen såsom
molyb-denkarbid, kobolt, cer, titan etc förenas. »The
Metal-lurgist» för mars giver en tabell över några dylika
kombinationer:
Tizit består av 40—84 % volfram, 3—40 % järn,
4—15 % titan, 2—4 % kol, 1—5 % cer och 4 %
krom. Blandningen gjutes.
Volumit, lohmanit och thoran innehålla
volframkar-bid med några procent molybdenkarbid. Volumiten
sintras, de båda andra gjutas.
Widia, volframkarbid med järn, kobolt eller nickel
intill 20 %; sintras.
Dessutom nämnas miramant och arboga, båda
gjut-bara, men utan angivande av sammansättningen.
Dessa ämnen finna användning överallt där yttersta
hårdhet fordras, såsom till dragskivor för fina trådar
eller trådar av hård metall, ävensom till skärstål för
mycket hårt material. De äro så hårda, att de icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
