Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255 INDU STRITIDN INGEN NORDEN
plattor. Vid hoppressningen kommer gummit, vars
plasticitet ökas viel upphettningen, att noggrant utfylla
formen, och vid fortsatt upphettning vulkaniseras det.
Och härmed äro vi inne på vulkaniseringen.
Vulkaniseringens egentlige upptäckare är Goodyear. Hancock
i England vulkaniserade gummi år 1843 genom
doppning i smält svavel. Och han gick längre. Han fann
nämligen, att gummi, som en längre tid varit i
beröring med smält svavel, blev hårt och hornartat, och
var således den förste framställaren av hårdgummi.
Själva termen vulkanisering tycks härröra från
Brocke-don, en medarbetare till Hancock.
Om vulkaniseringens teori är i själva verket ganska
litet känt. Såväl det ovulkaniserade som det
vulkaniserade gummits konstitution är just trots Harries,
Pum-merers och andras vackra arbete långt ifrån uppklarad.
Dessutom kommer man mer och mer till den
uppfattningen, att gummits fysikaliska egenskaper och
särskilt då dess i jämförelse med andra ämnens oerhörda
elasticitet hänger samman med någon slags
polymeri-sering eller som det ofta benämnes aggregation av
molekylerna. Om den egentliga naturen härav har man
föga kännedom, men man kan ju tänka sig det i
analogi med de föreställningar man har om många andra
högmolekylära ämnen t. ex. stärkelse, vilken man väl
numera anser vara uppbyggd av molekyler med ■—
åtminstone i jämförelse med tidigare åsikter — relativt
låg molekylvikt, men som hopbindas med rest- eller
bivalenser till större komplex eller aggregat.
Om en blandning av gummi och svavel upphettas
(utan lufttillträde) förenas gummit och svavlet
långsamt. Slutprodukten, som är hårdgummi, innehåljer
32 % svavel och har sammansättningen C10Hi6S2. Och
intill denna gräns bindes svavlet med i stort sett
konstant hastighet, utan att man kunnat isolera några
mellanprodukter med bestämd sammansättning. Vanligt
mjukgummi innehåller 1—4 % bundet svavel. På
grund av mjukgummits obestämdhet i sammansättning
framställde W. Ostwald för några år sedan rent av
hypotesen att vulkaniseringen skulle vara ett rent
ab-sorptionsfenomen och alls ingen kemisk process. Nu
torde emellertid denna teori ha endast få anhängare.
Den bild man numera gör sig av vad som försiggår vid
vulkaniseringen, torde i stora drag kunna
sammanfattas sålunda: Rågummi består av aggregat av de
egentliga gummimolekylerna. Genom bearbetning och genom
uppvärmning nedbrytes dessa aggregat, varigenom
plas-ticiteten ökas. Själva vulkaniseringen består i bindning
av svavel till molekylerna eller aggregaten, varigenom
clesaggregeringen hejdas eller möjligen ånyo
aggregering inträder. Ju längre desaggregeringen fortskridit,
ju större är den svavelmängd, som behöver bindas, för
att gummit skall kunna betraktas som vulkaniserat
(från teknisk synpunkt). Den större hållbarheten och
okänsligheten för temperaturväxlingar samt den mindre
lösligheten hos ovulkaniserat gummi beror alltså på att
aggregeringen är betydligt stabilare hos
svavelföreningen än hos det rena gummit. Gummits syrgasförening
däremot tycks ha en stor benägenhet för desaggregering.
I praktiken brukar man skilja mellan tre olika slag
av varmvulkanisering: Vulkanisering i press, då
gummit vulkaniseras i formar, vars olika delar pressas ihop
i en press med upphettbara plattor; vulkanisering i
ånga, då de föremål, som skola vulkaniseras utsättas för
direkt ånga, samt vulkanisering i varmluft med eller
utan förhöjt tryck.
Av flera skäl föredrar man vulkanisering i form och
press då så kan ske. Dels undviker man då den. skadliga
inverkan av luftens syre, dels motverkas genom trycket
den tendens till blåsbildning, som alltid finns genom
att luft inneslutits i gummit under blandningen och
genom under vulkaniseringen bildade gaser. I form
vulkaniseras de flesta tekniska gummivaror såsom klackar
och sulor, remmar, bollar och andra leksaker, ringar för
tätning m. m. Dessutom cykel- och bilringar, de senare
dock oftast i speciella apparater av mera invecklad
konstruktion än vanliga pressar.
I bollar och dylika ihåliga föremål inför man före
hopsättningen något av ett ämne som vid förhöjd
temperatur utvecklar gaser. Vanligast är ammoniumkarbonat.
Genom gastrycket kommer då gummit att pressas mot
formens väggar. Gasslang o. d. vulkaniseras gärna i fri
ånga — clå oftast inbäddad i talk. Grövre slang, såsom
autoslang, vulkaniseras även i ånga, vanligen uppträdd
på stänger och inlindad i tyg.
För sådana saker som galoscher och skor passar
ingendera av dessa vulkaniseringsmetoder. Det vanligen
mycket stora antalet fasoner och utföranden lägger
svåra hinder i vägen för vulkanisering i formar — och fri
ånga skadar eller missfärgar i allmänhet de tyger, varav
de delvis äro uppbyggda. Skorna hopsättas som nämnt
av ett stort antal delar — för en vanlig galosch ett
15-tal — över en läst. Efter hopsättningen lackeras de och
sättas, alltjämt fastsittande på lästen, i vagnar, som
inköras i vulkaniseringsugnarna, där de sedan upphettas
under lämplig temperatur och tid.
Gummi kan även vulkaniseras med andra ämnen än
svavel. Teknisk betydelse har vulkaniseringen med
klorsvavel, s. k. kallvulkanisering. Den upptäcktes av
Parkes år 1846, och består som bekant i att
gummiföremålen doppas i en lösning av klorsvavel eller
utsättes för klorsvavelångor. Slutprodukten är en kropp
med sammansättningen C10Hi8SC1, men även här
gäller det att de flesta tekniskt viktiga produkterna hålla
betydligt mindre klorsvavel utan att man kunnat
isolera några mellanprodukter. Det ligger i sakens natur
att endast tunna föremål kunna vulkaniseras på detta
sätt; mest användes metoden för s. k. doppade varor,
såsom dinappar, handskar o. d., som framställas genom
upprepad doppning av en form i lösning av gummi i
benzin. I jämförelse med varmvulkaniseringen spelar
den en obetydlig roll.
Teoretiskt intressant är en vulkaniseringsmetod, som
infördes för några år sedan av Peachey. Han utsatte
gummit för växelvis inverkan av svavelsyrlighet och
svavelväte. Av det härvid bildade svavlet vulkaniseras
gummit redan vid rumstemperatur.
Vulkanisering kan även åstadkommas med vissa
aromatiska nitroföreningar och peroxider. Dessa metoder
äga emellertid uteslutande teoretiskt intresse — och
äro för övrigt ganska ofullständigt studerade.
Sedan lång tid är det bekant att vissa oorganiska
föreningar såsom blyoxid och blyvitt, zinkoxid,
magnesiumoxid och kalk påskynda vulkaniseringen. En
blandning av 100 delar gummi och 7 delar svavel
fordrar t. ex. 3 timmars upphettning i form till 140° för
att vulkaniseras. Tillsättes emellertid 30 delar blyglete
går vulkaniseringen på en halv timme. Och försöker
man upphetta den förra blandningen i varm luft, får
man blott en klibbig massa, medan den senare även i
detta fall ger ett gott vulkanisat. Blygletets
vulkanise-ringspåskyndande verkan upptäcktes redan av
Goodyear, ja, den blandning med vilken han första gången
upptäckte vulkaniseringen innehöll blyvitt (som
verkar på samma sätt), och utan närvaron av detta hade
han kanske aldrig observerat fenomenet, ty han upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
