Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269 INDUSTRITID N INGEN NORDEN
ningom försvana denna överlägsenhet och kostnaden
för reparationer växte alltmer. Efter ett par år
borttogs cylindrarna och ersattes med vanliga, men med
pistonventiler i stället för de vanliga »balanced slide
valves». Under de senare åren av min vistelse i USA
sökte jag fåfängt att få syn på något »Vauclain
compound locomotive», och icke heller på något »cross
compound», ehuru jag reste ganska mycket. Åtskilliga
betraktelser kunna göras i detta fall, då helt säkert ett
tusental lokomotiv byggdes på en fadd, individuell
entusiasm, på inflytande samt på försäljningsrutin.
Bättre bränsleekonomi har nu åstadkommits genom
användning av överhettad ånga, genom pistonventiler och
bättre regleringsanordningar. Under denna period
arbetades det intensivt på att reducera den döda vikten hos
i synnerhet godsvagnar, och jag hade däri tillfälle
intaga en verksam del. I förening med ett stort gjuteri för
aducerat järn utarbetades ritningar på alla sådana
delar i en godsvagn, som voro av gjutjärn, men kunde
utföras i aducerat järn. I många fall reducerades vikten
femtio procent; på en hel vagn blev viktskillnaden
avsevärd, och emedan priset ej översteg, vad samma
detaljer kostat i gjutjärn, blev det nya materialet antaget
som standard, och andra järnvägar följde snart
exemplet. Såsom förut nämnts var Bock Island-banan den
första i Västern, som använde stålgjutgods vid
byggnad av lokomotiv, och alltmer av detta material
användes eftersom tiden framskred.
Så kom året 1902 och därmed slutade min sjuåriga
anställning vid Röck Island-banan. Kapitalister i
Boston, Mass. inköpte nämligen hela järnvägssystemet,
och därmed blevo alla de ledande posterna i systemet
besatta med deras personal. Köpandet och säljandet av
järnvägar i USA var på den tiden mera allmänt än
nu ■—• en intressant litteratur i detta ämne, särskilt
under »The Muck Raking Period» finnes, men det hör
inte hit.
Genom mitt samarbete med The National Malleable
Casting Company erhöll jag anställning vid detta
bolags storartade gjuteri i Chicago. Jag fick nu tillfälle
att följa produktionen av det alltmer populära
materialet, isynnerhet för byggande av järnvägsvagnar.
Automatiska vagnkoppel att ersätta den gamla »link
and pin»-kopplingen var en storartad industri under ett
antal år, till dess stålgjutning framskridit så långt, att
den kunde konkurrera med »malleable iron» på detta
område.
Jobb med patent.
År 1903 erbjöds jag anställning vid ett nybildat
bolag för byggandet av en patenterad godsvagn med
automatiskt öppnande av bottnen för avlastning, och
som detta arbete var mera i linje med mitt föregående
antog jag anbudet. Detta bolag, The National Dump
Car Company, hade sitt kontor i sjuttonde våningen
uti Railway Exchange Building i Chicago men hade
inga egna verkstäder. Bolaget bestod till största delen
av för detta och dåvarande järnvägstjänstemän viel ett
antal banor i Västern samt tjänstemän vid verkstäder,
som byggde godsvagnar. Någon bank garanterade
kapital för bolagets åtagna kontrakt. Den första
beställningen var på 700 »gondola cars» (för stenkol och
dylikt) för en järnväg i Västern, och ej så långt
därefter kom en order på 300 sådana vagnar för en annan
järnväg, också västerut. Under de följande åren inkommo
beställningar, och som vagnarna byggdes på olika platser
fick jag för längre eller kortare perioder tillfälle att
vistas i olika städer såsom S:t Louis, Mo., Madison, Mo.,
Terehut, Ind., och Detroit, Mich. »Strucktural steel»
hade nu börjat användas i vagnarna, isynnerhet för
ramverket, för att ersätta det dyrbara timmer, som
erfordrades för godsvagnar 40 till 50 fot långa. En fördel
med våra automatiskt avlastade vagnar var, att de
kunde användas för transport av t. ex. kol den ena
vägen och plank och bräder den andra. Vagnar, som
byggdes i närheten av valsverk, där järnvägsräls
tillverkades, lastades med räls på sin första färd västerut,
sex- till åttahundra miles eller längre, vilken extra
förtjänst möjliggjordes genom kooperation mellan
intressenter i bolaget. Nya konstruktioner och förbättringar
pågingo alltjämt och tvenne »patent lawyers» voro
engagerade för att sköta patentarbetet. Utom egna
patent, uppköpte bolaget även andra patent i samma
bransch och även sådana som möjligen kunde ligga i
vägen eller användes av andra. Så till exempel
anmodades jag att uppsöka innehavaren av ett visst patent,
en norrman. Man visste att denne avlidit, men det
vai-allt. Min bror var då sysselsatt med att bygga en
sulfitfabrik i Norge, och genom honom och annonsering
i norska tidningar lyckades man verkligen finna
innehavaren av det eftersökta patentet. Det befanns vara
en slaktare i Norge och han skulle ha 50 000 kronor.
Om han varit resonlig, torde han kunnat få ett eller
kanske två tusen kronor, men nu fick han ingenting.
Bolaget betalade annonserna och kostnaden med 40
dollars (148 kronor), men det var allt. Okunniga
människor tro, att det grant utstyrda med gyllene sigill
och blå band försedda dokumentet från patentbyrån i
Washington, måste vara värdefullt, och i somliga fall
är det ju så — om man kan försvara sina rättigheter
inför domstol. Det amerikanska patentverket
garanterar emellertid ingenting, varken att uppfinningen är
ny eller praktisk, och om tvist om patentintrång
uppkommer, så vinnes ingen klarhet utan en dyrbar och
lång process. Eör några år sedan var jag i en mindre
stad i Pennsylvania, där en liten fabrik för
tillverkning av »fountain pens» arbetade. Ägaren hade ett
patent på pennan, men en annan större concern började
också tillverka liknande pennor på patent de erhållit.
Efter en årslång process tillerkändes den mindre
fabrikanten prioritets rätt till patenten och därtill måste den
förlorande parten betala royalty för varende penna de
tillverkat. Uppfinnaren, en man över medelåldern och
med en liten fabrik med tre man och ett par kvinnor,
erhöll 400 000 dollars och blev nu — en olycklig man.
Han lät bygga det dyrbaraste huset i hela stån, blev
»arrogant» och misstänksam och förlorade de vänner
han förut haft. Patentväsendet i USA anses av den
stora allmänheten besläktad med lotteri, och denna
uppfattning understödes av de många patentagenturerna
landet runt i den litteratur de utsprida. De nya
konstruktioner, som utarbetades på vårt kontor och patenterades,
gingo naturligtvis till bolaget, och det var ej noga med
att uppgiva namnet på den individ, som närmast var
ansvarig för den. Det sades, att bolaget ägde över ett
tusen patent. Under tiden hade ett äldre bolag, som
hade patent på en vagn för att sprida »ballast» (det
lager av krossad sten, som sprides över vallen, på
vilken syllarna äro lagda), funnit det bättre att i sig
upptaga det nya bolaget än att konkurrera med det och
därmed ■—• blev jag överflödig.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
