Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Märkesmän inom de tekniska näringarna. I.
C. J. F. Ljunggren — det modärna svenska hantverkets organisatör.
Det är en mycket betecknande omständighet, att den
man, som alltifrån de första åren av 1900-talet intill
sin levnads slut en vinterdag 1927 ledde det svenska
hantverkets renässans, icke var en hantverkets
yrkesman utan hade direktörs- och disponentskapet för ett
industriföretag, en mekanisk verkstad, såsom
utgångsposition för den större livsuppgiften. Denna
omständighet illustrerar allegoriskt det faktum, att gränsen mellan
industri och hantverk är varken grov
eller fin eller någonting däremellan,
utan en blott diffust märkbar zon.
Själv har denne man, Carl Johan
Fredrik Ljunggren, i ett
föredrag påpekat, hurusom på
åtskilliga grenar av storindustrin,
särskilt vad de mekaniska verkstäderna
vidkommer, »en stor mängd av de
där förekommande yrkena äro reella
hantverksyrken, då där sysselsättas
bl. a. smeder, snickare, målare,
plåtslagare, kopparslagare, tapetserare
mfl».
Ett mera så att säga väntat drag
hos den svenska
hantverksrenässansens upptakt är det förhållandet, att
tonerna anslogos först i landsorten
— genom den 1893 vid Allmänna
industriidkaremötet i Norrköping
bildade centralorganisationen för
Sveriges industri och hantverk och
sedermera än kraftigare genom
uppdelningen 1905, så att hantverket blev
sin egen under form och benämning
av Sveriges hantverksorganisation.
Därvid var tvivelsutan Ljunggren,
då ordförande i Kristianstads fabriks- och
hantverksförening, den förnämsta drivande och organiserande
kraften, och han tog bokstavligen denna betydelsefulla
riksinstitution med sig hem till sitt Kristianstad —
landsortsstaden med knappt 11 000 invånare — där
organisationens centralbyrå blev bofast med och när sin
ordförande, tills båda år 1918 flyttade upp till rikets
huvudstad.
 |
Ingenjören, v. konsuln
C. J. F. Ljunggren.
* 1858. † 1927. |
Det skulle vara ganska resultatlöst att ur den mängd
av yrkes- och landsgagnande, genomförda uppslag, som
inom och av hantverksorganisationen framburits, söka
frånskilja sådant, som icke kan betecknas såsom
väsentligen Ljunggrens verk. Ty med sällspord intensitet var
Ljunggren icke blott en initiativernas utan även en
verkställighetens man. I sin hemstad räknades han bland de
i flera hänseenden mest centrala personligheterna; i
Sveriges hantverksorganisation blev och förblev han
centrum, vilje- och kraftcentralen ända till det mått att
kroppens krafter förbrukats.
Sålunda var Ljunggren mannen
bakom propagandan och åtgärderna
för lärlingsväsendets ordnande; för
inrättande av praktiska yrkesskolor,
av hantverkslånefonden, av
hantverksinstitutet i Stockholm; för
åstadkommande av statens reseunderstöd
till hantverksidkare, verkmästare och
yrkesarbetare; för revision av
näringsfrihetsförordningen (den s. k.
kompetensfrågan, rätten att få utöva
hantverksyrke m. m.); för
anordnande av mästarekurser, föreläsningar
o. dyl. — samt mycket annat som
blivit till nytta för svenskt
näringsliv eller som väntas kunna bli det.
Ett viktigt attribut var att
Ljunggren förvärvat sig representanternas
för vederbörande statsinstitutioner
synnerliga erkännande och
bevågenhet, varigenom han icke oväsentligt
jämnade vägen till de av
hantverksintressena eftersträvade målen. Även
hos våra grannländers män i spetsen
för hantverket var Ljunggren högt
ansedd.
En bland dem, som stodo
Ljunggren närmast i hans ledaregärning, Herman van
Rijswijk, nedskrev följande slutord i en minnesteckning:
»Ljunggrens namn har outplånligt inristats i
hantverkets historia och han skall allt jämt leva — i sin
gärning — ’till yrkenas förkovran’.»
Detta omdöme kommer förvisso att bestå — lika
säkert som att svensk kulturhistoria alltid måste räkna
med den Ljunggrenska epoken 1905—1926 såsom en
bland de märkligare.
Chr. S.
Hängbrotypen Strauss.
Uti patentbeskrivningen över en ny hängbrotyp,
uppfunnen och konstruerad av den amerikanske ingenjören
J. B. Strauss, Chicago, påpekar denne i den inledande
motiveringen, hurusom avståndet mellan
understödspunkterna, över vilket en stel bro kan spännas, är
begränsat, och detta gäller även för
hängbrokonstruktioner. Det förekommer vissa ställen, vid vilka brons
spännvidd nödvändigtvis måste vara större, än vad som
är möjligt att bygga med kända konstruktioner. Den
längsta hängbro, som (intill 1921) blivit byggd, har
ett avstånd mellan stödpunkterna av 490 meter.
Genom att använda Strauss’ hängbrotyp blir det
möjligt, anser uppfinnaren, att på ett praktiskt och
ekonomiskt sätt bygga en bro med en spännvidd mellan
stödpunkterna på över två gånger denna längd.
Det nya består däri, att brons landfästen var för sig
utgöras av ett par fundament med en därpå vilande
fackverkskonstruktion, bestående av en del med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 11:02:20 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/indunord/1929/0309.html
