Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRITIDNINGEN N OR DEN
395
Co. har ett av sina största gjuterier, för att inspektera
tillverkningen av vattenledningsrör för staden Chicago.
Beställningen av sådana rör för stadens behov uppgick
det året till 30 000 tons, om jag minnes rätt.
Tillverkningen är i högsta grad specialiserad och måste drivas
i stor skala för att löna sig. Birmingham är yngre än
Chicago, har 211 000 innevånare och har de
kringliggande järnmalmgruvorna och stenkolsfälten att tacka
för sin uppblomstring. Då järnmalmen började
användas, erhölls ett mindre gott tackjärn, men med
införandet av förbättrade metoder, lyckades man framställa
tackjärn av sådan kvalitet, att det kunde möta de
fordringar, som ställdes på vattenledningsrör o. dyl. gods,
och genom införandet av den så kallade Duplexmetoden,
att »blåsa» tackjärnet från masugnen i en »bessemer
converter» och därefter behandla clen smälta massan i
en »basic» ugn, framställdes stål av god kvalitet. Detta
är nu en stor industri i »Södern» och i »Östern»
praktiseras nu Duplexmetoden såväl som i Södern. Det är The
Tennesee Iron & Steel Co., som opererar i Södern.
Rör-gjuteriet i Birmingham är bland de största i USA, och
det var här som tillverkningen av rör enligt
»centrifu-gal-metoden» utvecklades. Det vore för vidlyftigt att
här söka beskriva tillverkningen på traditionellt sätt av
gjutjärnsrör, men som centrifugalgjutningen av rör är
tämligen ny, vill jag försöka att något redogöra för vad
jag såg där.
Centrifugalgjutning av rör.
Ungefär en tredjedel av det stora gjuteriet upptogs
av fyra maskiner för centrifugalgjutning. De rör, som
framställdes, voro av sex och nio tums diameter. De
största voro då tolv tum i diameter. Formen för röret
utgjordes av en gjutjärnscylinder invändigt noga
borrad till ytterformen av röret, som skulle framställas.
Denna inre del var förenad med en yttre del på så sätt,
att vattencirkulationen kunde äga rum under det
systemet hastigt roterade. Maskinen vilade på skenor, lagda
på ett lutande plan och kunde skjutas till sin dubbla
längd fram och åter. Vid övre delen var ett munstycke,
en öppen ränna lika lång som röret, anbragt och denna
slutade med en botten och en öppning vinkelrät mot
rörets sida. Vid övre ändan var en mindre behållare, stor
nog att mottaga just den kvantitet smält järn, som
åtgick för ett rör, och det var så anordnat att metallen flöt
i en likformig ström så länge formen var i rörelse. En
bana bakom rörmaskinerna förde det smälta järnet från
cle två smältugnarna »cupolas» och fyllde i måtten för
varje rör. Den fribärande rännan beströks med en tunn
lervälling och formen sköts upp över clen, varefter
gjutningen började, sedan den nedre änden, »the bell», som
upptar skarven av rören, slutits av ett ringformigt lock
för att hindra det smälta järnet att rinna ut. Ringen var
öppen så att man kunde se, hur järnet strömmade mot
sidan av formen. Cylindern roterade rätt så, hastigt,
strömmen av det smälta järnet visade sig vid nedre änden,
och vid nedgåendet av maskinen lades ett band omkring
en och en kvarts tum brett mot sidan av formen, likt en
skruvgänga, sidorna naturligtvis flytande tillsammans.
Rännan rengjordes och smordes med lera, det rödvarma.
röret drogs ut och en travers förde det till en
avkylnings-ugn, och maskinen var färdig för ett nytt rör. Hela
operationen torde ej ha tagit mer än fem minuter (20 rör
i timmen). Ur kylugnen kommo rören vid passande
temperatur till beckbassängen, där de sänktes ned för några
ögonblick, och därifrån till den hydrauliska provningen,
där de utsattes för ett tryck av 300 skålpund, det van-
liga provtrycket för alla vattenledningsrör.
Otvivelaktigt var det ett större antal av dessa rör, som måste
skrotas, än av dem, som voro gjutna i sand, men
tillverkningen ställde sig nog ändå billigare. Dock återstår många
önskemål ännu, innan denna process kan anses fullt
tillfredsställande. Så till exempel äro gjutjärnsformarna
dyrbara i tillverkning och ej varaktiga nog. Till följd
av omväxlande upphettning och avkylning, blir ytan
mot det smälta järnet full av sprickor. Stål lär icke
vara så mycket bättre i detta fall än gjutjärn. Helt
säkert ett svårt problem. En annan sak, som gör den
ansvarige betänksam, är, att metallen i rör tillverkade
enligt denna process icke är lika godset i rör gjutna i
sand. Vid den hastiga avkylningen mot den kalla
gjutjärnsformen förhindras clen vanliga kristallformationen
och brottytan får ett mörkt, mycket finkornigt
utseende. Det kan ju hända att dessa rör befinnas lika
varaktiga som de sandgjutna rören, men som sagt, det vet
man icke ännu. De centrifugalgjutna rören syntes vara
beställda av mindre samhällen och enskilda. Staden
Chicago hade ej beställt några och jag hörde icke att
någon annan större stad hade tagit risken. Hur saken
står för närvarande, vet jag icke.
Arbetspersonalen vid detta rörgjuteri utgjordes av
negrer med vita förmän och maskinarbetare. Man
arbetade från klockan fem på morgonen till klockan ett på
dagen utan uppehåll och gick då hem. Ett visst antal
rör utgjorde ett dagsarbete för ett visst antal man och
ingen skolkade. Alla arbetade och svettades vid en
temperatur av omkring 90° F (32° C) i fria luften, för att
ej tala om temperaturen omkring de rödglödande rören.
Jag lade en termometer på en stapel av rör i solskenet,
och den visade 120° F (nära 50° C). Negrerna hade ej
heller mera kläder på sig än nödigt var, och det var en
egendomlig syn att här och var se dem utsträckta på
den svarta gjutsanden, då de voro svåra att se utom
vitögat och någon gång tänderna. De hade sin särskilda
avdelning för dusch och omklädnadsrum samt
sanita-tion, och det syntes ej vara några svårigheter till följd
av rasskillnaden.
Andra iakttagelser i Birmingham.
Negrerna bodde i särskilt för dem byggda kvarter.
Trähuset, en våning med vindsrum, var byggt på pålar
omkring tre fot över marken och i nyare hus, som jag såg
uppföras, fanns badkar och vattenklosett. Barn fanns
där alltid och ofta nog en gris och några höns och alla
trivdes gott i skuggan under huset. Negrerna föreföllo
att vara hyggligt folk och för oss från Östern syntes den
där »Jim Crow-lagen», att negern måste resa i den ena
änden av en spårvagn och de vita i den andra, tämligen
onödig.
Det var på våren jag kom till Birmingham första
gången och bomullsplantorna voro då gröna. Senare på
sommaren var jag åter där och då stod den i blom, och
så på hösten voro de vita bollarna mogna och skörden
började. Under den hetaste tiden måste jag även vara
där, och då kommo hotellets bekvämligheter till fullt
utnyttjande. I varje rum fanns en dusch och en tolv
tums elektrisk fläkt anordnad med lång ledning så att
den kunde placeras efter behag — och så lade man en
femcentare i »the slot» och så gick den ungefär tre
kvarts timme, och så en femcentare och en dusch
varannan timma under nattens lopp. Varmt kunde det nog
vara i Östern, men under de två månader jag låg i
Birmingham, led jag dock svårare av värmen än någonsin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
