- Project Runeberg -  Ingrid : En döds kärlekssaga /
81

(1900) [MARC] Author: Alfhild Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Akt III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

grånade. Han blef böjd och dyster, men jag, jag
blef glad. Jag skrattade, när jag lade mig, jag skrattade,
när jag steg upp. 1 vårt hus uppfördes charader,
säll-skapsspektakler och gjordes musik’ — det förströdde
honom — ibland. Det var jag som ville roa mig!
Han kallade mig sin »sjungande trast» —och jag sjöng,
fast jag förtviflade, när jag såg, hur trött draget kring
den vackra munnen blef. Det kan ju hända, att hela
hans förändring var årens naturliga verk, men för mig
kändes den onaturlig — som något hvilket var mitt
fel. Så fick jag höra, att min äldsta flicka skulle gifta
sig. Bröllopsdagen smög jag mig till att se henne
genom fönstret. Sedan grät jag i timmar. Åh, så jag
grät i mörket där ute på gatan! —- När jag kom hem,
skrattade jag igen, men nu hörde han något skärande
i skrattet, och från den dagen vaktade han på min glädje
lika ifrigt som jag vaktade på hans sorg. — När den
sista långa sjukdomen kom, och jag fick vara allt för
honom, när han aldrig varit större, kärleksfullare och
ömmare, torterades jag ändå af en aldrig släppande
fruktan, att jag i dödsminuten skulle få höra hennes
namn i stället för mitt — men den smärtan blef mig,
Gud ske lof, besparad . . . eljes! Men spänningen hade
varit för stark. 1 samma ögonblick de så öfver allt
älskade ögonen slöto sig för alltid, föll jag som en
Iif-lös massa till golfvet. Det har kännts som om jag aldrig
skulle orka resa mig mer. Jag har inte ens orkat annat
än ytligt deltaga i hans flickas lycka som hustru och mor,

— och för glädje har jag fått en fasa som . . .! Också
har jag stannat här, där ingen annan glädje funnits än
den två goda människor kännt och känna öfver att
kunna skydda en gammal trött och utsliten kvinna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 19:59:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ingrid/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free