Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Patriotisk diktning och nationalromantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PATRIOTISK DIKTNING OCH NATIONALROMANTIK.
historiska romanen med inhemska ämnen liksom i den dramatiska
diktningen har människoskildringen ofta fått stryka på foten för
fäderneslandets förhärligande.
Men icke desto mindre har inträngandet, fördjupandet i den
nationella forntiden tillfört fantasien nytt stoff, och känslan av
blodsfrändskap har verkat eggande på den konstnärliga instinkten — man
känner ju bäst till det som man mest älskar. Sitt vackraste uttryck har
denna samverkan av kunskap och kärlek fått hos Walter Scott; den
långa raden av Waverley-romaner utgör samtidigt en förklaring på
och ett förhärligande av det tory-England, som möter oss före år 1832.
Något tidigare alstrade i
Tyskland den patriotiska
rörelse, som koncentrerade sig kring
Preussens återupprättande, ett
betydande poetiskt verk i
Heinrich von Kleists »Prinsen av
Homburg». Den preussiska
andan har här märkligt nog ingått
förbund med det omedvetna
romantiska geni, som alltifrån
Goethes »Wilhelm Meister» gick
igen i en mångfald av
variationer. Denne prins är en
Aladdinnatur, en sömngångare, som ej
har någon aning om rådets
överläggningar, men med säker in- r
stinkt griper in i det rätta
ögonblicket, så att seger vinnes i trots
av rådets beslut. Men i enlighet H. v. KLEIsT.
med preussarnas stränga lag
är han till följd härav hemfallen åt dödsdomen. Och härvid har Kleist
förstått att göra honom fullt mänsklig genom att åt hans natur
förläna alla de motsättningar, vilka voro tillfinnandes hos diktaren själv.
När prinsen ser, att det är allvar med dödsdomen, gripes han av
en panisk förskräckelse för döden och tigger om nåd. Kurfursten
förklarar sig vilja benåda honom, för den händelse han själv finner domen
orättfärdig. Men då han läser domen, vaknar preussarandan hos
honom. Han skriver oförtövat till kurfursten, att han finner domen
rättvis, och gentemot alla petitioner och förböner står han själv
manligt orubblig och kräver domens fullbordande, på det att hans
fädernesland månde bliva stort genom sådan lydaktighet.
Här har den strama preussiska disciplinen fått ett romantiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
