Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Patriotisk diktning och nationalromantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PATRIOTISK DIKTNING OCH NATIONALROMANTIK.
in i hans poesi och endast i ringa mån hos de övriga diktarna av hans
generation. När Welhaven skrev sin visa om den helige Olav, så var
det legendens och icke historiens Olav som här framträdde. Historien
höll sig som vetenskap. Keyser samt framför allt P. A. Munch och
den av dem bildade skolan skapade historiska verk, som ha sin
giltighet än i dag.
Det var den nya generationens män, Ibsen och Björnson, som
kommo sagotidens gestalter att framstå fullt levande, Ibsen efter långt
famlande, Björnson genom ett raskt, lyckligt grepp. Och detta skedde
därigenom, att historien för dem icke blev uteslutande historia; det
levande livet blandade sig däri. Ibsen har själv berättat, att han hade
samma modell (otvivelaktigt hans egen hustru) till Hjördis i det
historiska dramat »Härmännen på Helgeland» som till Svanhild i det
moderna dramat »Kärlekens komedi». I »kungstankens» man, konung
Håkon i Ibsens »Kungsämnena», har man för länge sedan trott sig
igenkänna Björnsons ledargestalt. Och den tragiska stämningen i
dessa dramer har Ibsen icke från någon saga, utan från det tvivel och
den bitterhet, som fyllde hans eget sinne under de sju år av nöd han
fick genomleva. De levande modellerna för gestalterna i Björnsons
historiska dramer hava ådragit sig mindre uppmärksamhet. Men när
har väl icke Björnson begagnat sig av levande förebilder? I dem kan
man återfinna hans ljusa tro på sig själv, hans härsklystnad, hans
medvetande om sin uppgift att vara en folkets ledare, under det att
återigen hans största och bittraste historiska drama »Sigurd Slembe»
återspeglar hans politiska misstämning, hans sorg och hans lidande under
denna den norska politikens kamptid, då striden syntes vara en evig
på-stället-marsch. Den inre känslan av samhörighet med sitt folk
var livsnerven i hans geni, och hans ungdoms största diktargärning
låg däri, att han omskapade bondelivsskildringen från att vara dels
romanser, dels skildringar av seder och dräkter till att framträda som
en verklig berättelse om bönder och som en levande framställning av
levande människor.
Liksom själva ämnet blev innerligare fattat av denna generations
diktare, så fick även stilen en fylligare norsk färg och blev mera äkta
gammaldagsstil. I Björnsons bondenoveller framklinga bondens
tankar i både ord och framställningssätt, och i sina sagotidsdramer ha
både Ibsen och Björnson på var sitt sätt träffat sagotonen. I
Björnsons »Bergljot» och »Arnljot Gelline» har stilen en fulltonig
forntidsklang, som ej påträffas någonstädes inom norsk poesi vare sig förr eller
senare.
På detta sätt hade det norska folket funnit sig självt. Det hade
fått skåda sitt eget anlete såväl hos dalens bonde som hos sina stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
