Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Naturlyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURLYRIK.
framtiden och utvecklingen, och de religiöst betonade naturerna peka
dessutom på salighetstillståndet hinsidan graven.
I »Den befriade Prometeus» diktade Shelley sin dröm om en
kommande gyllne tidsålder, och i Lamartines »Harmonies religieuses»
finnes en mäktigt imponerande dikt om hur människoanden gradvis
höjer sig under världsutvecklingen. Här finner man en
motsvarighet till Sofokles’ ord i den härliga körsången till människans lov i
»Antigone»:
»Mycket är väldigt. Intet dock
mera väldigt än människan.»
Hos Lamartine heter det bl. a.:
Han föd’s — och med en blick världsstyrelsen han leder,
var drift han har får makt över sitt element.
För honom växa ax och havets vidd sig breder,
och ljuset sin son elden från himlen honom sänt.
Att han sin svaghet känner — det honom allmakt skänker,
den minsta insekt kan honom bävan ge.
Men spiran över jorden för den ande, som tänker.
Mänskor sluta sig samman, och jorden äga de.
Människan öppnar sitt öga — och ljuset speglar sig i hennes blick.
Hon tänker — världsalltet träder fram i hennes tanke. Hon talar —
och andra fatta hennes ord. Ja, hon skapar sig sinnen, som naturen
glömt, hon fångar vindarna i sina fartygssegel, hon utforskar himlen
genom glasen i sin kikare. Hon skriver — och på vindens vingar flyga
hennes tankar åstad för att leva och verka i fjärran avlägsna nejder.
Hon grundar stater, hon stiftar lagar. Och när hon övervunnit
naturen, banar sig en suck fram över hennes läppar, ty hon har levat
för att vinna ett högre pris: för att hon skulle bliva en gudarnas like,
har hennes otillfredsställda hjärta skapat dygden. Leende offrar hon
sitt liv och tror på den Gud, som hon aldrig sett. Har hon syndat,
känner hon samvetskval, är hon skuldfri, njuter hon samvetets frid
i sitt inre. Hon är större än sitt öde, större än naturen. Hon åtnöjer
sig icke med att hennes behov tillfredsställas, hennes blick går bortom
döden. Hon kräver hopp och makt och ära; hon kräver en framtid
för sitt namn, altaren för sin tro, gudar för sina böner; hon kräver
dygderna för att äga något att sätta sin tillit till; hon kräver himmel och
helvete och evighetens dag.
I den norska litteraturen låter Welhaven sin blick flyga hän till
ett »hinsidan», där allting är ljus och klarhet. Och i sin sköna univer-
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
