Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Det romantiska geniet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET ROMANTISKA GENIET.
Nu ha vi anledning att utropa: Ned med romantiken? Leve den
käre onkel portvakten! Man får rent av en garanti mot all romantik,
när man får veta, att den snälle dagdrivaren ämnar låta onkeln följa
med på den härliga bröllopsresa, som han skall företaga till Rom. Med
äkta romantisk ironi har den gode Eichendorff här tagit livet av
romantiken. Det hela är ingenting, det få vi veta allra sist. Och därför
är slutet så oromantiskt hyggligt och småtrevligt.
* *
År 1832 avled Goethe, 83 år gammal. Men det romantikens ideal,
som han själv skapat, skulle nu i sin fulländning uppstå ur hans grav.
Året efter hans död utkom det verk, i vilket han fullföljt sin ungdoms
stora diktning: andra delen av »Faust». Här skulle diktens hjälte
förasut i de vidaste kretsar och upp till de största höjder, och dock skulle
diktningen bliva sig själv trogen; här skulle man se förhärligandet
av Fausts evighetssträvan. Den stora planen är genomförd — denna
dikt är en världsdikt som ingen annan.
I denna samlas allt: antik och modern ande, vetenskap och mystik,
livets onda och livets goda makter. Men ett fattas dock i denna dikts
endast alltför oändligt vidsträckta värld: människoskildringen.
Endast glimtvis finna vi spår av människan Faust och av hans
utveckling såsom sådan. I själva verket försvinner han bland allt det, som
omger honom, och först mot slutet — då han sitter som den gamle
härskaren, och livets mörka makter förgäves närma sig denna
människoklippa — först då vaknar han åter upp till levande mänsklighet.
Sorgen andas på honom och gör honom blind. Men i hans inre tändes
då ett nytt ljus. Han skådar ut över det land, som han genom diken
och fördämningar frånryckt havet.
Och han har den store härskarens dröm — icke drömmen om att
härska genom bud och befallning, utan drömmen om att stå på fri grund
med ett fritt folk, att evigt leva som en besjälande ande i allas sinnen,
när folket gör sig förtjänt av friheten genom att dag för dag erövra
den och i samlingstankens tecken rusta sig till strid mot den store
fiendens väldiga, framböljande här. Han ingick överenskommelsen om
att tillhöra djävulen, när han glömde sin andes strävan mot det eviga
och till det sköna ögonblicket ropade sitt: »Dröj kvar» Nu ropar han
detsamma i drömmen om den framtid, som hägrar för hans blick.
Ty detta ögonblick i drömmen är en förklaring av människoandens
strävan ut mot all evighet, ut över alla gränser. Detta ögonblick
ligger i framtiden, i begärets och längtans land. Och dess innebörd
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
