Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Den engelska romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IV.
DEN ENGELSKA ROMANEN.
Mittgruppen inom juste-milieu-riktningen bildas av de tre stora
engelska romanförfattarna Dickens, Thackeray och George Eliot,
vartill skola läggas de tyska, som bilda övergången från romantik
till realism: Freytag, Fritz Reuter, Gottfried Keller m. fl.
Först bör man erinra sig, att de äro stridande författare. När
litteraturen stiger ner från de romantiska höjderna och närmar sig
verkligheten och samhället, sker det i medvetande om att den kan öva
inflytande på samhället. Dessa författare vilja något. De strida för de
förtrycktas rätt och för att hjärtelaget skall få mera makt och
herravälde här i världen. De strida var och en på sitt sätt och med var
sitt mål.
Dickens’ goda hjärta springer stundom bort med honom, hans
ömhet för de små blir ofta sentimentalitet, hans satir över världens
mångahanda skröpligheter och brister blir karikatyr utan synnerlig
kvickhet. Men den moraliska grundvalen i hans författarskap är sund
och evigt ung. Kärnan i hans romaner är det goda, lugna engelska
hemmet, han är de okonstlade människornas och framför allt barnens
skildrare. Dombeys hårdhet, Veneerings innehållslöshet, Barnacles och
Dedlocks förnäma intighet komma till korta mot småborgarnas
älskvärdhet, duglighet och goda humör. Det vimlar av små barnhuvuden
i hans böcker, det är små betänksamma gossar som Poul Dombey eller
krymplingar som Tiny Tim, som hoppar omkring förnöjd med sin
krycka och vars glädje det är att rida in till julbordet på sin fars axlar.
Dickens skrev en hel volym om en gosses barndomsupplevelser i
»ŐDavid Copperfield».. Hur många löjliga och gemytliga småborgare
finns det ej överallt i Dickens’ romaner! Nästan varje roman har sitt
londonska par som upplivande element, där det löjliga och det
hjärtevinnande i förening skapat den sorts figurer, som vi nu kalla dickensska.
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
