Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Den engelska romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ENGELSKA ROMANEN.
Thackeray har samma förkärlek som Dickens för stillsamma, öd-
mjuka, hängivna människor, men hans förhållande till världen är
bittrare. Denna är för honom en »fåfängans marknad», och över dess
karriärister, koketter, penningjägare och snobbar låter han sin satirs ispiggar
hagla. Hans blick för verkligheten är genomträngande och styres av hans
ironi; han låter den förfölja dess offer i evighet, under det han smeker
deras uselhet och beundrande stryker under alla deras lågheter och
lumpenheter, och i denna ironi märker man städse den moraliska
indignation, varmed Thackeray hatar den fina värld, som han känner
och skildrar. Han »stiger ned
från tribunen och genomhäcklar
sina personer». Mot världens
uselhet och brutalitet stå hans
idealkaraktärer värnlösa; de bli
förskjutna och förbisedda och
knuffade åt sidan, medan världen är
upptagen av sin kapplöpning
efter alla de falska värdena och
bara har ögon för sitt bländverk.
Thackeray vill förbättra, i det
han ständigt tuktar och hånar;
hans satir erinrar om satiren
från hans kära 1700-tal. Hur
svart han än ser världen, tror
han likväl på sin skildrings
moraliska uppgift; han vill förbättra
världen genom att visa den dess
dålighet.
George Eliot är gruppens psy- THACKERAY.
kolog. Men hon är varken lyriker
eller satiriker som Thackeray. Hon vill inte direkt predika förbättring,
men hon vill förbättra människorna genom att lära dem förstå sig själva,
varandra och världen. Hon undersöker noga det moraliska
förhållandet, hon avväger skuld och ansvar på det omsorgsfullaste och leder hela
den moraliska utvecklingen tillbaka till det obetydliga lilla moment,
där ödets knut bindes. Till hela sin natur är hon själasörjare;
omsorgsfullt spionerar hon ut den människas inre, som hon framställer
för oss. Hos henne äro förhållandena alltid präglade av och värdesatta
efter de människor, som stå mitt i dem. Därmed inför George Eliot
mycket nytt i människoskildringen. Hon berövar romantiken dess
glans. Tag en sådan historia som den mellan den unge squire Arthur
och den lantliga skönheten Hetty i »Adam Bede»l! Det är Faust och
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
