- Project Runeberg -  Litteraturens inre utveckling under det nittonde århundradet /
126

(1924) [MARC] Author: Just Bing
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Kraftförlust

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

XV.

KRAFTFÖRLUST.

I juste-milieu-riktningen finnas inte så starka motsatser som i den
romantiska litteraturen. Man kan inte peka på så avgjorda optimister
och pessimister som t. ex. Lamartine och Vigny. Huvudgruppen
måste betecknas som optimistisk; den har ju sin tro på att den själv
kan medverka till att världen blir bättre och ljusare. Den har sin strid
och sin tro på framåtskridandet, den är, för att begagna George Eliots
uttryck, melioristisk, om också inte optimistisk. Man kan nämligen
tvivla på att vissa hithörande författare böra kallas optimister; Thackeray
t. ex. Handfastheten i hans satir, det ständiga stridselementet i hans
ironi vittnar om, att han genom sitt författarskap tror sig kunna få
värderingen av människorna i sin samtid på rätt köl. I fråga om George
Eliot kan man hysa andra och kanske väsentligare betänkligheter.
Hennes böcker intressera sig nämligen för det pessimistiska problemet:
vem bär ansvaret? Från denna punkt se de författare, som
representera pessimismen i juste-milieu-riktningen, både världen och
samhället. Visserligen innehålla deras böcker en ofta både skarp och
bitande kritik av samhällstillstånden, deras hjältar vilja rätta och
förbättra och äro besjälade av den ärligaste vilja. Men det som
karakteriserar deras uppfattning, är att förhållandena bli människorna
övermäktiga, att all deras ärlighet och all deras strid är och förblir
resultatlös. Världen går likväl sin orätta gång.

Denna riktning har, såvitt jag kan se, sitt upphov i rysk litteratur.
Redan Herzen hade i sin roman »Vem bär skulden?» tecknat den
överflödiges gestalt i huvudpersonen Beltov. Ryssland var just den jord,
som alstrade dessa stackars överflödiga människor. Det var det land,
där ingenting skedde, där alla idéer kommo utifrån och efter att ha
virvlat en del damm i vädret slutade med att bli tomt prat eller
skickade till Sibirien. Den författare, som först gjorde Rysslands litteratur

126

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 8 03:02:31 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/inreutv/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free