Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XX. Naturalismens utbredning och omdaning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURALISMENS UTBREDNING OCH OMDANING.
på det torra. Det hela slutar med våldsgärningar och upplopp, och
dessa människor, som blivit präktigt folk på sin egen jord, de drivas
bort av bolagets kreatur. Hela denna värld, dess idoghet, samlivet
såväl som de enskilda individernas liv inom dess murar — allt detta
är skildrat på ett sådant sätt, att man ser både gestalterna och
massorna framför sig. Miljö och människor samverka till en levande
helhetsbild. Naturalismens program är med säkerhet och glans
genomfört i denna roman om en livsverksamhet, som skapar och som sätter
sin prägel på en hel värld av människor.
Det moderna engelska dramat förnekar icke sin upprinnelse ur
farsen. Till och med då ämnet är djupt allvarligt, måste anrättningen,
för att smaka publiken, kryddas med farsartade karikatyrer.
Pånyttfödelsen kom genom främmande impulser, nämligen dels från det
franska dramat, dels och isynnerhet från Ibsen. En av Englands
främste teaterkritiker, William Archer, blev en Ibsens ivrige profet och
översatte ett flertal av hans stycken.
Den äldste bland Englands problemdramatiker, Arthur Pinero,
slog igenom med sitt skådespel »The second mistress Tanqueray»
(»Tanquerays andra hustru»). Det är damen ur demimonden, som ärligt
försöker bli en god hustru åt en god man. Men det lyckas ej. Hon
har tråkigt, hon känner sig främmande i omgivningen, och hon är illa
tåld av sin styvdotter. Hennes förtvivlan häröver är uppriktig och
ärlig, och då styvdotterns friare visar sig vara en hennes forne älskare,
tar hon livet av sig för att icke stå i vägen för de ungas lycka. I detta
drama är karakteristiken av samhällstypen skarp, människorna
normala och situationen till spänning fylld av patos, och det var många
som ansågo, att stycket utgjorde början till ett nytt tidsskede i det
engelska dramat.
Men samtidigt uppstod en rörelse, som kom dramat att slå över
till salongskomedi. Denna rörelses upphovsman var Oscar Wilde.
Han hör till de författare, vilka till sin natur icke hava något annat
mål än det att blända. Hans skådespel innehålla hela fyrverkerier
av spiritualitet. Han har alltid en snobb till raketslungare, han kan
konsten att låta dumma människor förplumpa sig till att säga saker,
som verka pikant, utan att de själva ha den bittersta aning därom;
ja, till och med i scenanvisningarna kommer han med spiritualiteter.
Det blixtrar av de fräckaste paradoxer hos hans resonörer; han är
suverän i sin lek med mänskliga förhållanden, livsåskådning och
samhällsmoral. Men han är ingalunda omoralisk. Tvärtom låter han i
»En kvinna utan betydelse» de renhjärtade själarna segra över den
lysande lorden-Don Juan, och han låter sin amerikanska »Puritanska»
säga sin oförgripliga hjärtemening om det sällskap hon har framför sig.
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
