Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Intuitionen som syntes. Metodiska konsekvenser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är innerligt samhörig med den äldre mystiken.
Samma är förhållandet mellan den och
romantiken. Det märkligaste som skedde i filosofien,
sedan Kant gjort sitt, var kanske att spinozismen
tog boning i transscendentalfilosofien. Den fann
då sitt ögonblick och hade sin stora tid. I sin
rena form har spinozismen egentligen aldrig haft
tillfälle att verka. Den lever hundra år i
skymundan som en mörk fritänkarlära. Vad var det
som nu manade fram den? Det är väl icke
mycket lönt att räkna med historiska
tillfälligheter i sådant. Att Jacobi och andra fingo lust
att syssla med Spinoza, det är icke gott att veta
orsaken till. När man ser spinozismen i Fichtes
vetenskapslära — icke som meningsfränden utan
som hedersfienden, om jag så må säga — så
tycker man att den måste vara där. Det kunde
knappast vara annorlunda, när
frihetsfilosofien nu bröt fram, för första gången klart
medveten både om sin tro och sina tvivel.
Spinozismen måste då fram. Man fann den omöjlig att
kringgå. Uppgiften blev just, som Geijer sade,
att rycka ut det subjektiva livet ur den
spinoziska substansen. Världsbilden blev Spinozas,
med denna ändring, som ju var radikal nog. Och
därför bröt den intuitiva trängtan ut igen med
fördjupad syftning — samma Eros som från
Platons dagar så ofta visat människorna vägen
mot det ouppnåeliga.
För övrigt kan jag knappast få något bättre
uttryck för vad jag avser med intuition än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
