Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
storloger i Australien, Indien och Afrika. Vid tiden för högsta storlogens
sammanträde 1875 mönstrade Orden ett medlemsantal av 735,000 i c:a
12,000 loger.
Vid denna tidpunkt hade emellertid en ödesdiger konflikt uppstått
inom Orden. Som ovan nämndes fastslogs från början grundsatsen, att
vid medlemsurvalet ingen hänsyn finge tagas till samhällsställning, kön,
hudfärg eller ras. I de nordamerikanska sydstaterna, där rashatet emellan
de vita och de svarta befolkningselementen gjorde sig starkt förnimbart,
började man emellertid förvägra de svarta rätt att vinna medlemskap i
de vitas loger. Sedan chefen för Kentuckys storloge, colonel J. J.
Hickman, blivit högste ordenschef bröt striden om denna sak ut i full låga.
Från sydstatsgodtemplarnes sida hävdades att den vita befolkningen
komme att lämna logerna, därest negrerna vunne inträde. De i konstitutionen
förefintliga bestämmelserna om baliotering utnyttjades konsekvent i
sydstatslogerna på det sättet att negrerna avvisades när de ansökte om
medlemskap. Hickman själv var visserligen sydstatsman men ansågs från
början intaga en medlande ståndpunkt i den stora stridsfrågan. Under
hans ledning och på hans personliga initiativ gjorde man åtskilliga försök
att finna ett modus vivendi. Bl. a. umgicks man med planen att bilda
en särskild Orden för de svarta, och det var jämväl ifrågasatt att ordna
saken på det sättet att negrerna skulle medgivas inträde i
Godtemplar-orden, men tillhållas att bilda särskilda "färgade" loger och storloger
inom sådana områden där rasmotsättningarna ansågos göra ett samarbete
inom gemensamma loger vanskligt. Intetdera av dessa uppslag
tillfredsställde emellertid den riktning inom Orden, som höll fast vid att de från
början erkända grundprinciperna skulle obrottsligt tillämpas. Vid högsta
storlogens möte i Louisville, Kentucky, år 1876, visade det sig definitivt
omöjligt att uppnå enighet emellan de båda meningsriktningarne.
Majoriteten beslöt en kompromisslösning, som i realiteten sanktionerade
sydstatslogernas rätt att vägra negrerna medlemskap. Minoriteten, under
ledning av Malins och skotten George Gladstone, bröt sig då ut ur Orden
och bildade en ny högsta storloge, benämnd "The Right Worthy Grand
Lodge of The World". Utbrytningen motiverades i den s. k.
Louisville-deklarationen, vilken kan betecknas som ett bland Ordens allra
märkligaste historiska dokument. Under mera än tio år var Orden härefter
splittrad i tvenne grenar, efter sina resp. ledare oftast benämnda
"mali-niter" och "hickmaniter". Dessa bekämpade varandra med ali möjlig iver,
men utvecklade samtidigt var för sig ett intensivt arbete i avsikt att
utbreda Orden till dittills jungfruliga områden. Först sedan såväl Malins
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
