mankalla möten, till vilka jämväl "hickmaniterna" kunde infinna sig. Ett annat viktigt beslut innebar uppdrag åt en sjumannakommitté, att utreda frågan om inrättandet av en livförsäkringsförening i samband med Orden. Man kan utan tvekan påstå, att i och med Östersundsmötet hade God-templarorden i Sverige (i varje fall den "malinska" grenen) lämnat den första barndomen med dess stapplande osäkerhet i uppträdandet bakom sig. Det dröjde visserligen ännu någon tid innan alla de olater helt över-vunnos och de slitningar bilades, som präglade arbetet under de första, i många avseenden svåra åren. Men man spårar dock en snabb och säker utveckling fram till den mognad och fasthet, som förmår bortse från det oväsentliga för att med desto större energi och målmedvetenhet ägna sig åt det mera väsentliga. Vad "hickmaniterna" beträffar hade även de under den första tiden många elakartade interna problem att brottas med. Heta fejder utkämpades allt som oftast inom storlogen och händelserna togo icke sällan ett verkligt dramatiskt förlopp. Under allt detta gick dock även denna storloge framåt och medlemsantalet ökades sakta men säkert. Ett par skickliga agitatorer hade denna ordensgren i hrr J. A. Kraft och C. G. Carlsson. Båda företogo långa missionsfärder och bildade talrika loger. Även ordenschefen Hurtig utvecklade en energisk agitatorisk verksamhet. Som resultat av det första årets arbete kunde vid storlogemötet i Göteborg 1881 meddelas att ii nya loger och 3 gradtempel bildats. Å andra sidan hade dock tre loger upphört med sin verksamhet "på grund av den stränga vintern och försvårade kommunikationer". Ett år senare, då storlogen sammanträdde i Jönköping, fick man veta att antalet loger fem-dubblats sedan förra årsmötet. I sina rapporter till storlogen sysslade Hurtig ganska flitigt med den konkurrerande ordensgrenen och dess förehavanden. Dock hade han icke enbart "maliniternas" elakhet att vara bedrövad över. Inom det egna lägret, bland de "verkliga kämparne för rätt och sanning", mötte han emellanåt tendenser av föga uppmuntrande natur. Så exempelvis inträffade det att "bröder i Tro, Hopp och Kärlek" roade sig med att utslunga äreröriga beskyllningar mot ordenschefen. En bland dessa bångstyriga bröder hade t. o. m. förklarat att H. säkerligen komme att rymma till Amerika med storlogens kassa. Mellan Hurtig och Victor Fischer kom det också en fnurra på tråden, så att H. i sin rapport till 1882 års storlogemöte fann sig böra uppfordra storlogen att till superintendent för ungdomstemplen utse en dugande man istället för Fischer, som inte uträttat någonting alis på den nämnda posten. 34