NATTENS LAMPOR. (Vid studiecirklarnas 25-årsjubileum.) Genom tidens mörker mången lampa lågar och långa rader ranka, raka ljus, de stråla genom låga fönsterbågar i tysta, glada, små, små svenska hus. Kvällens mörker under höstligt tunga skyar är icke nu så hedniskt tungt och tryckt. Här ligga landets tusen fjärran byar som vintergator, glittrande och tryggt. Nordan sveper icke lika hård och bitter som förr från fjällens krön mot bygdens vret. Vid brasan dådlös inte längre sitter en ensam, skräckstämd stackars mänsklighet. Inga gastar, inga troll och spöken härja och inga signeriers onda band och ingen vilar vid sitt svärd, en värja, ty ljusen vaka i ett upplyst land. Genom tidens mörker lysa lampors lågor som gyllne stjärnor i en sagostad, och vid var liten låga stiga frågor, och svaren ges från nötta böckers blad. Natten skrider. — Någon bladen vänder och lågan flämtar; frågar'n har fått svar —. Och nattens ljus de släckas ett om sänder, och gryningstimmen kommer, kort och snar. Nattens vaka, hell! Och hell de ljus, som brinna, och hell det ord, som boken ger i natt! Och hell er alla, ni som lyckats finna i stilla stunder någon kostbar skatt . . .! P. Nilsson-Tannér. 378