Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIVETS IRRGx\NGAR i67
— Herr Vang!
Och så växlade de en glad och impulsiv
handtryckning. Båda tycktes vara ofantligt roade av
återseendet.
Medan han ställde sin väska på ett bord, betraktade
hon honom. Han såg mera distinguerad ut än förr,
föreföll längre och smärtare och hade grånat litet vid
tinningarna, men det klädde honom. Han var ytterst
elegant klädd, vårrock med sidenuppslag, lackskor och
vita damasker som en fransman. Nu kom han och slog
sig ned bredvid henne med ett: »Tillåter ni?»
Efter den långa, enformiga dagen på sjön och alla
nedtyngande ledsamheter där .hemma var det så
uppfriskande för Yvonne att återse en sympatisk
människa från sitt eget förflutna, att hon ej kunde låta bli
att ge uttryck åt sin belåtenhet.
— Det var då ett oväntat nöje att få se er en gång
till i livet! sade hon och räckte honom åter sin hand
som en liten extra vänskapsgärd.
— Ja, är det verkligen er uppriktiga mening, fröken
Friman? sade han och såg på henne på ett sätt, som
hon kände så väl igen, att hon måste skratta av
välbehag. Han hade inte glömt att fyrverka med sina
svarta solar!
— Först och främst vill jag upplysa er om, att jag
inte längre heter fröken Friman; i september har jag
varit gift i fem år... med konsul Herbert i
österhamn.
— Å—! Men varför just i öster,hamn? Den
efter-blivnaste stad i Sverige... ja, jag menar, en stad utan
teater! Varför kunde ni inte ha gift er med en konsul
Kreuger i Kalmar eller en konsul Jönsson eller Olsson
i Malmö, så hade man ju kunnat få stå och titta på er
L. I. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
