Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124’ ERNST LUNDQUIST
TOLFTE KAPITLET.
Morgonen efter Yvonnes avresa fick Tor ett telegram
från konstgjuteriet, att gravmonumentet avsänts
föregående dag, och det anlände mycket riktigt med
middagsbåten. Arbetarna voro tillsagda på föihand, och
innan försommarkvällen svepte kyrkogården i sin
genomskinliga, guldgröna skugga, stod det lilla vackra
konstverket på sin sockel inne på den rymligt
tilltagna, buxbominhägnade Olson-Herbertska gravtomten,
där firmans grundläggare och hans son vilade med snia
närmaste under höga, imponerande granitvårdar.
Då arbetet på kyrkogården var slut och Tor begav
sig hem genom stadens tysta gator, slog det honom som
ett samvetskval, att han ej borde ha gått där ensam nu,
att han handlat oriktigt mot Yvonne genom att
svartsjukt bedriva detta bakom hennes rygg, och att hon
gjort rätt i att resa ifrån honom i vredesmod och utan
att ta avsked. Hela den följande dagen plågades han
av dessa självförebråelser, och han kunde ej komma
ifrån den tanken, att han genom att kränka sin hustrus
rätt hade förbrutit sig mot familjens heliga majestät.
Medan han gått i spänd väntan på gravmonumentet,
hade dessa reflexioner ej haft makt att tränga sig på
honom, men nu, då det stod på sin plats, kunde han ej
odelat försjunka i beskådande därav, medan han satt
på järnsoffan där inne under lindarna och såg
solljuset ge ett illuderande liv åt den lilla nakna
gossge-stalten med leksaksbjörnen mellan sina knubbiga
lemmar. Nej, han tänkte minst lika mycket på Yvonne,
undrade, om hon ännu var lika förbittrad på honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
