Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124’ ERNST LUNDQUIST
på, att hon nu ändå var på väg hem till honom, att
han snart skulle få sluta henne i sina armar, kyssa
hennes vreda läppar försonliga igen, stryka med
handen över hennes härliga hår. Han räknade ut, var
hon ungefär kunde vara nu. Det var en kustångare
hon kom med, den gick in i alla hamnar på vägen och
borde visserligen vara i Österhamn klockan fem, men
brukade ofta vara mycket försenad. Tänk, om den
gick in för att lasta i Valdemars vik i dag! Då kunde
den låta vänta på sig ända till sena kvällen. Han
försökte döda tiden med att riva oväder nere på kontoret;
han hörde knappt på, vad man sade honom, delade ut
orättvisa skrapor till höger och vänster, och då han
riktigt lyckats trassla till de enklaste saker, rusade han
plötsligt i väg ner till hamnen, för att se efter, om
ångbåtsröken syntes, fastän det ännu var en fysisk
omöjlighet. Han gick länge av och an på kajen och spejade
ut till havs, men så började han tycka, att folk tittade
undrande på honom, och då störtade han hem.
Residenset var det högsta huset i staden, och från översta
våningen borde man kunna se ännu längre ut till sjöss.
Han satt hela eftermiddagen i ett tomt gavelrum på
en stol, som han tjuvlånat från betjäntens kammare
bredvid, men för det mesta stod han i det öppna
fönstret och lät sitt kikarbeväpnade öga över apotekarens
stora trädgård och de låga hamnbyggnaderna där
nedanför söka sig ut över havet. Äntligen vid åttatiden
såg han den efterlängtade röken, och fastän han visste
att det ännu måste dröja över en halv timme, innan
ångbåten var framme, rusade han ner till hamnen,
som om det gällt livet, och började marschera fram och
tillbaka med stormsteg. Han gick allra längst ut på
hamnpiren, som om han därigenom kunnat påskynda
ångarens fart, utan en tanke på att han gjorde sig löj-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>