Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124’ ERNST LUNDQUIST
otrosbrott mot en make, som hon ända till för några
dagar sedan trott sig älska med den stora,
hänsynslösa, hela ens väsen genomsyrade kärleken. — Tack
så mycket! Stora ord, klingande fraser! Älskade hon
alls sin man, hade väl hennes känsla för honom
någonsin varit annat än sinnligt begär, som hon förgyllt
upp med ett grant namn? Hon mindes deras första
bekantskap, hur det egentligen, ja uteslutande varit
hans vackra utseende, som fängslat henne, hur hon
längtat att få fatta om hans hals bakifrån med handen
och trycka till, hur hon i hans närhet alltid kom att
tänka på Praxiteles’ nakna Hermesstaty. Ja,
naturligtvis, hela hennes långa, hetsiga, ständigt fordrande
och aldrig tillfredsställda, olyckliga och »obesvarade»
kärlek till Tor hade inte varit annat än ett
självbedrägeri, en sjukdom i hennes blod, som inte brutit ut förr
än nu. Och nu förstod hon också, varför farbror
Pontus kallat henne »en självisk varelse». Hade hon
någonsin gentemot Tor haft en tanke på någon annan
än -sig själv, hade hon gjort det ringaste för att göra
hans intressen till sina, sätta sig in i hans tankegång,
söka förstå hans kanske litet gammalmodiga men
kärn-sunda och genomärliga sätt att se på livet och dess
förhållanden? Och varför hade hon nu råkat trampa i
smutsen om inte för att hon alltid varit van att
hänsynslöst skena i väg på egen hand, blint följa sina
stämningar, sina hugskott, och tro, att hon ensam hade
rätt till allt vad stundens lockelse höll fram för henne,
och att ingen annan fick ställa några krav på henne?
Å, en bottenlös själviskhet var det, som nu hade dragit
henne i fördärvet.
Där stod hon nu i stöpet, hon med sin »känsla», som
var det enda hon handlade efter och som aldrig sov.
Dumma övermod! Den hade minsann sovit bly tungt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
