- Project Runeberg -  Livets irrgångar /
158

(1934) [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Trettonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

124’ ERNST LUNDQUIST

— Jag vill förbereda dig på, sade hon långsamt, att
vårt liv nu kommer att undergå en stor förändring.

— Yvonne!

Han sprang upp, häftigt skakad, böjde sig fram över
henne, fattade med bägge händerna om hennes
tinningar och såg henne djupt in i de feberklara, av mörka
ringar omgivna ögonen.

— Yvonne! Du skall få ett barn?

Hon ryckte till som för ett slag i ansiktet. Detta
hade hon icke väntat. Ända in i det sista hade hon
hoppats undgå detta, det förfärligaste. Men hon
kunde icke ljuga för honom, och svarade utan att sänka
sin blick:

— Ja, jag skall få ett barn.

Han uppgav ett oartikulerat ljud och föll ned
framför henne på bägge sina knän, som om en ofattlig,
översvinnelig glädje fällt honom till marken, och nu
brast det löst i yrande jubel:

— Äntligen! — Äntligen! — Tack för det ordet, som
jag har väntat på så länge! Nu — vänder lyckan
tillbaka till vårt hus.

Hon ville resa sig och fly, men kunde ej, ty hon hade
hela hans tunga överkropp i sitt sköte, hon ville tala,
men han kvävde hennes röst med kyssar, och sedan
kysste han hennes händer, hennes bröst, hennes
klänningsveck och bröt ut i en eruption av exalterade ord:

— Tack, du välsignade! Tack du benådade! Om jag
lever i hundra år, skall jag inte kunna tacka dig nog
för det här ögonblicket, för att du äntligen har
förbarmat dig över min sjuka, tärande längtan... å, du
vet nog, hur jag har väntat och spejat, du har sett det,
det vet jag, och du har ogillat min otålighet, men jag
kunde ^nte rå för det. Det var ju, som om hela vårt
liv hacK^ förmörkats och blivit meningslöst, sedan Gun-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:01:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/irrgang/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free