Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II - Sjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230’ ERNST LUNDQUIST
henne länge, åtminstone i form av en obestämd
längtan, ja, alltsedan den dagen ute på kyrkogårdsbänken,
då Tor sagt, att en ond handling ej kan bli förlåten
förr än den felande gått till bekännelse och gjort bot.
Det hade kanske ej varit strängt nödvändigt, att hon
erkänt allt just i dag. Med litet mera hyckleri och
litet mera list skulle hon kanske ha kunnat hålla
bedrägeriet gående ännu en tid. Men förr eller senare skulle
det pyrande begäret att få erfara bekännelsens sötma
och frid ändå ha växt till en brand, som blivit henne
övermäktig, och resultatet hade blivit det samma,
endast att befrielsen från bördan nu kommit kanske ett
par år förr. Och hon drog ett djupt andetag, likt en
lösgiven fånge, som för första gången på åratal får
fylla sina lungor med viddernas rena, friska luft.
Men ett hade hon förlorat: den vemodiga men
dyrbara lyckan att få leva i ångest för Tors skull, att få
undanröja, förebygga, jämna hans väg. Aldrig mera
skulle hon få göra något för honom. Han behövde
ej längre hennes vaksamhet, hennes hemliga omsorger.
Hon var ingenting för honom, ingenting asnnat än
lögnerskan, som ödelagt hans liv. Han skulle kanske
gifta om sig, då en tid gått, och skapa ett nytt hem i
stället för det hon skövlat för honom. Och hon skulle
aldrig mera tillåtas att få föra ett finger eller tänka
en tanke för hans bästa. Den rätten tillkom nu andra.
Skulle det nyförvärvade lugnet, som väl ändå mest
liknade den dödströttes lugn, vara tillräckligt
vederlag för vad hon förlorat? Eller var det inte snarare nu,
som hennes egentliga straff skulle börja?
Nåja, det fick väl komma som det ville. Hon skulle
låta domen gå över sig utan knot, utan självförsvar,
det var ju inte mer än rättvist. Men sedan skulle hon
åter resa huvudet. Hon kände redan sina krafter växa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
