Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första årgången - 3 Söndagen efter Trefaldighetssöndag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
och syndare; och de nittionio fåren, betecknande fariséerna. Så
hava vi kvinnan, som äger tio penningar, betecknande Jesus; clen
tappade penningen, betecknande publikaner och syndare; och de
nio penningarna, betecknande fariséerna. Och i vår text hava vi
fadren, betecknande Jesus; den förlorade sonen, betecknande
publikaner och syndare; och den hemmavarande, knorrande sonen,
betecknande de knorrande fariséerna.
I sitt förhållande står Jesus lika öm och kärleksfull till alla.
Och hans frälsning är utförd för och gäller alla. Det säger han oss
med dessa ord: "En man hade två söner". Både fariséer och
publikaner äro således hans söner. Och vidare sade han till den
knorrande sonen: "Mitt barn, du är alltid hos mig (de hade ordet och
gudstjänsten, gudsuppenbarelsen, och voro i denna mening hos honom,
som var skrifternas innehåll) oeh allt mitt är ditt" och till den
förlorade men hemkomne sonen: "Denne min son, denne din broder
var död och har fått liv igen, och han var förlorad och är
återfunnen."
Båda sönerna vantrivdes i hemmet. Den äldre hade andra
vänner än fadrens, och till glädje tillsammans med dem fick han icke
ett kid. Den yngste ville njuta av sitt arv utom fadershuset.
Det är mycket, som Gud skiftat ut åt var och en särskilt, såsom
kropps- och själsförmögenheter med åtföljande ställning och
kallelse här på jorden. — Det brukar icke dröja länge förrän barnet vill
handla efter sina syndiga böjelser med dessa goda Guds gåvor, och
så går det, som texten säger. Detta är mångas erfa,renhet.
Det var nöd i främlingslandet och överflöd i fadershemmet. Att
nöden förde sonens tanke till hemmet och icke till självmord och
evig förtappelse, det var ock fadrens (Jesu) verk. Sonen stod upp
oeh gick till sin fader. Men han var dock långt ifrån fadren, då
denne varkunnade sig över honom, lopp emot honom, föll honom om
halsen och kysste honom ömt.
Nu var fadren ljuvlig för den arme, utblottade sonen. Sonen
visste, att han var ovärdig. Han trodde icke, att han skulle bliva
upptagen till barn, men han hade något hopp om att få bliva dräng.
Men innan han hunnit att komma hem och förrän han hunnit
bekänna sin ovärdighet, låg han i famnen hos den så länge efter
honom spanande och längtande fadren. Han fick besegling på sitt
barnaskap genom en faderskyss så öm och varm, att han talade icke
mer om att få vara legodräng. Och på hans bekännelse svarade
fadren : ’ ’Bären fram den yppersta klädningen och kläden honom
däruti och sätten en ring på hans hand (vissheten om barnaskapet) och
skor på hans fötter (lust och kraft att vandra i en helig umgängelse)
och hämten den gödda kalven och slakten honom och låtom oss äta
och göra oss glada", betecknande fadrens glädje att få meddela och
sonens att erhålla hela saligheten så oförskylt. — Vad sonen kunde
förstöra, det hade han förstört, men den yppersta klädningen, rätt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
