Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra årgången - Söndagen Sexagesima
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
sus uppmanar oss att bedja skördens Herre, att han utsänder
arbetare till sin skörd. Det må väl ock för oss vara ljuvligt, när vi stå
bekymrade och vanmäktiga samt inse vår vanmakt, att vi då icke
behöva sjunka ned i fullkomlig hopplöshet och förtvivlan, utan vi
få då i stället vända oss med vår nöd och våra behov i bön till den
allsmäktige och barmhärtige hjälparen.
Herren Jesus lämnade dock icke den viktiga saken blott med att
uppmana sina lärjungar att bedja, utan han gjorde ock, vad han
uppmanat dem att bedja om: han sände arbetare i sin skörd.
Visserligen voro dessa arbetare både svaga och okunniga, och uppdraget
var stort. Men han utrustade dem för deras uppdrag och
undervisade dem om vad de skulle säga och huru de skulle handla, såsom
vi se i verserna 1—16 av Matt. tionde kap., som utgör sista
avdelningen av dagens text,
Han gav dem nu makt över allehanda sjukdomar och onda
andar, så att de genom lekamlig hjälp skulle göra människorna
sinnade att öppna sina hjärtan även för den andliga hjälpen.
Sedan apostlarna på pingstdagen blivit beklädda med kraft från
höjden, skulle de utgå med evangelii glädjebud både till Samarien
och hela skapelsen; men nu på deras första missionsresa skulle de
uppehålla sig bland de förlorade fåren av Israels hus.
Någon utrustning av mat och kläder skulle de icke taga med sig,
ty då de meddelade lekamlig hjälp "för intet", så skulle de ock
få för intet till de dagliga behoven. Bland de hulpna funnos nog
några förmögna, vilka varit tacksamma, om de fått tilldela
apostlarna betydande penningebelopp. Men hade de blivit förmögna,
hade de ock blivit odugliga att vara Kristi tjänare, därför voro de
allvarligt förbjudna att mottaga någon annan ersättning, än den de
för dagen behövde. "I haven fått" — sanningens kunskap och
helbrägdagörelsens gåva — "för intet, given ock för intet", så ljöd
regeln för deras handlingssätt.
Icke heller fingo de anställa förhör med sina åhörare, innan de
kungjorde frälsningens glädjebud, utan de skulle, i vilket hus de
ingingo, först säga: "Frid vare detta hus!" Luk. 10: 6. — Ingen är
"värdig" Guds frid i den meningen, att den skulle hava förtjänt
den; utan "värdig" förekommer här i betydelse av att någon
kände sin andliga nöd, så att den var i kännbart behov av den
oförskyllda, av medlaren Jesus Kristus, vunna och fritt skänkta friden.
Fanns någon nödställd själ, som hade kännedom om sin skuld
och fridlöshet, kom den i åtnjutande av vad Jesus vunnit åt alla
och ville meddela åt alla och fanns ingen sådan, så blev icke heller
friden mottagen; men ingen hade förlorat därpå att den blev fritt
framburen.
Sedan vår dyre Frälsare har stiftat frid genom blodet på
korset (Kol. 1: 20) och med Gud försonat både judar och hedningar i
sin egen kropp genom korset, då han på detta dödade fiendskapen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
