Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra årgången - 4 Söndagen efter Trefaldighetssöndag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•332
Det är kärlekslöst att icke varna, förmana och bestraffa den
vilsefarande och felande. Men i varje uttalad varning och
bestraffning ligger en dom. Och det är ganska behagligt för köttet att
undandraga sig det kärleksfulla dömandet. Men ve oss, om vi genom
vår fega, tystnad liksom giva bifall och stöd åt deras lära och liv,
vilka äro uppenbara motståndare till sanningen, oeh så styrka dem
på otrons väg.
Det tillbörliga dömandet, som utövas såsom en kärleksplikt av
varje kristen, är egentligen ett Guds dömande lika visst, som då
ämbetsmannen, domaren, prästen eller fader och moder döma å
ämbetets vägnar. Den i kärleken dömande bör ock låta den bedömde
och dömde märka, att det verkligen är ömhet, medlidande,
förbarmande och kärlek, som är bevekelsegrunden till detta dömande. Först
då kan man ock hoppas, att den dömde tar emot domen till gagn och
förbättring och icke till förbittring.
"Eller huru kan du säga till din broder: Låt mig taga ut
grandet ur ditt öga, och ser icke bjälken i ditt eget öga?" — Denna bild
är betecknande för, hur blinda, vi äro för egna fel och skarpsynta för
andras, då man kan varsebliva ett grand, som är något mycket litet,
i en annans öga, och icke bliva varse en hel stor stock eller
timmerbjälke i sitt eget öga. — Jesus menar icke, att man kan få in en
naturlig timmerstock i det naturliga ögat. Men han har med denna
bild sagt, att man kan utan att se det hava fel så stora och i
Ögonen fallande, som en bjälke är i förhållande till ögat.
Det behövs erfarenhet, övning och varsamhet för att taga ut
smuts ur den finkänsliga och ömma lemmen ögat. Det duger icke att
riva med sina fingrar eller med spikar och trästickor, om man skall
hjälpa den, som fått något grand i ögat.
Först när man tagit bort bjälken — det är: varseblivit och
borttagit egna oarter och fel, skall man bliva nog erfaren, öm och
försiktig att hjälpa en felande broder till rätta. När man har en
daglig kamp mot sin egen synd och erfar, hur illa man lyckas i den
striden, blir man öm och varsam i sitt förhållande mot felande
bröder och kan därigenom verkligen bliva ett medel i Herrens hand till
hjälp för brodern i hans strid mot fel och oarter.
De säkra och stolta skrymtare, som icke alls se några fel hos
sig själva, hava så lätt att ställa höga krav på andra och fälla sina
hårda domar över Herrens blödiga och försagda lärjungar. Till
dessa säger här Jesus: ’ ’Du skrymtare, tag först bjälken ur ditt
öga; sedan skall du se klart nog för att uttaga grandet ur din
broders öga;" v. 5.
Slutligen talar Jesus om människor, som det icke gagnar att
utbjuda de heliga sanningarna till, varken ordets varning, tröst
eller förmaning. Det är sådana, som trampa allt heligt samt riva
Jesu lärjungar. Paulus säger härom till Titus: "Visa från dig en
partimänniska, sedan hon en eller två gånger blivit varnad, vetande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
