Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fridolf - Mig törstar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lig torstar.
(xljjågångt, fåfängt! — jorden äger
Intet, som kan släcka branden
Af de kraf, dem evigheten
Ristat i mitt bröst med eldskrift.
Om en krona ock jag satte
På min bjessa och i purpur
Klädde guldomstrålad skuldra,
Brann dock elden under purpurn,
Kyldes ej af kalla guldet.
Och om fattigdomens koja
I sin trånga famn mig slöte,
Blef den mägtig dock att rymma
Alla evighetens fasor.
Och om hän till Söderns dalar,
Der i zenitb solen glöder,
Mina steg sin bana ledde;
Om Saharas bleka sandfält,
Der ett gronklädt strå ej trifves,
Brände foten på min vandring:
O, så brändes nog mitt hjerta,
Såsom förr, men blef dock icke,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
