Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Age - Till Hilma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och då den sista droppen brädden sköljer,
I evighetens vågor perlan följer.
Den perlan, flicka, som mig ödet skänker,
Den är min kärleks minne, ar din bild;
Ett vänligt fridsbud, den i natten blänker
Liksom en aftonstjerna, klar och mild,
Fast ren min sol i vestervåg sig sänker,
Och mina tankars verld står mörk och vild.
Lugn i dess sken jag till det mål vill skrida,
Der grafvens fråssare sitt rof förbida.
Visst hörde jag ditt namn förtalet skria,
Visst svängde hatet på din väg sitt bioss;
Dock — mig du tycktes ren som en Maria:
Ej tvifvel funnits, som fått söndra oss.
Nog var du alltid Venus Urania,
Men aldrig, aldrig Venus Pandemos.
Rent, som de strålar, nattens måne skickar,
Det skimmer var, som bröts i dina blickar.
O ja, din bild kan icke döden rycka
Utur dess gömma, ej förgängelsen.
Må tusen qval min tärda hydda stycka:
Jag ler åt marter, blott jag eger den.
Gud är ju Kärlek; Han kan ej förtycka,
Om hvarje suck ej söker himmelen,
Om själen beder äfven vid det altar,
Der sorgsen saknad offertjenst förvaltar!
-A.ge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
